anglavingarochappelskruttar

Min jul har varit supermysig trots lite andra motgångar. Man får liksom ta och göra det bästa av det, som vanligt.
Jag mår inget bra alls och det är detta som har satt lite käppar i hjulen för mig nu då då. Men som sagt, det var så mysigt att fira med hela min familj.
Min lille systerson har blivit så himla stor, han är alltså extremt lång då han t.ex snart är ikapp min brorson, trots att det skiljer nästan 7 år mellan dem. Så jag riktigt hajade till nu när jag såg honom igen, var jätte länge sen sist men när vi träffades kändes det inte som det, han sprang fram till mig och kramade om mig med en gång. Skönt att han inte är den blyga typen , underlättar ju när vi träffas så sällan.
Min syster och jag tillsammans gick över förväntan, vi vet ju båda två att livet är för kort för att inte ta vara på varann men trots det blev det som det blev då förra hösten. Iaf kom även hon och kramade om mig och sa att hon saknat mig, det är ungefär detsamma som att hon bad om ursäkt då hon aldrig brukar ta första steget sådär så det det gjorde mig varm om hjärtat.

Vi kom fram till att det var ett X antal år sedan vi alla syskon firade tillsammans så visst var det bara till att njuta, barnen sprang omkring sådär som de bara ska på självaste julaftonen och  tomten kom oxå, jag hade varit snäll så fick massa fina klappar jag med :)

Men så är det då mitt mående, vet inte riktigt vad felet är,allt bara känns som det brakar när som helst. Hade migrän både lille juilafton och på julafton, ja igår oxå...Skumt då jag inte haft det sådär på många år. Nu sitter jag oxå med hög feber och en troligen öroninfl, ska till läkaren snart för att kolla upp det. Är även himla fundersaam på den här utorkningen då jag fortfarande inte kan kissa ordentligt, visst gör jag det men borde nog göra det mer med tanke på allt jag dricker, är så törstig. Vet att det tar tid innan kroppen  återfår sin balans men inte såhär lång tid väl?
Vet oxå att det min kropp just nu skriker efter är min häxas nålar men hon vill inte ha mig nu då hon anser att det är för nära inpå med utorkningen, kan bli för mycket för kroppen.

Jaja, får väl se vad domen blir i eftermiddag, är bara så trött på att aldrig få må bra.

Min migrän kan nog med stor sannolikhet bero på att det helt enkelt varit för mycket för mig nu.
Lille julafton fick jag en nyhet som slog undan benen på mig helt.

Jag var inte riktigt i form, jag orkade knappt klä granen med G förmin migrän, var sådär allmänt olustig till mods som jag bryukar kunna bli när HAN hittar på nåt men tröstade mig med tanken att han juär fast där han hör hemma.
Men så ringde det en och talade om att den snälle busschaffisens hustru tagit sitt liv...Den snälle gick bort i somras pga ett dåligt hjärta, jag tog det hårt då jag vet att han led så mycket pga allt med HONOM, han hjälpte mig från början och fick sen själv fly undan HONOM. Han och hans fru var alltså också dödshotade för att de stod på min sida.
Nu hade då hans fru skrivit ett brev som talde om att hon inte längre ville leva utan sin man, hon klarade inte av tanken på att sitta i samma sal som HONOM på rättegången då hon anser att det är HAN som är skyldig till hennes mans död, jag förstår henne. För HAN gjorde allt för att knäcka den snälle och hans hjärta pallade inre med den pressen så visst kan man då egentligen säga att det är HANS fel. Och sen är det då mitt fel att de kommit i beblanding med HONOM. Jag vet att jag inte kan hjälpa det, jag bad aldrig dem ställa upp ens men ändå, hade det inte varit för mig hade de ju sluppit HONOM. Så detta känns inte alls bra.

HAN gört verkligen allt HAN kan för att knäcka oss och nu är det bara då jag kvar...Så sjukt av honom så det finns inte!
Sen ringde då polisen igår och berättade en annan sak som oxå inte känns alls bra, det tar liksom aldrig slut och fastän att HAN nu då sitter där han gör så rullar det ändå på, fruktansvärt!

Så jag antar att jag egentligen själv får svaren på varför jag mår som jag gör, det är bara på tok för mycket att behöva ta och eftersom jag inte är frisk av mig är det väl bara för mycket antar jag. Kroppen har fått nog och även knoppen känns det som, dock ska jag fortsätta med att inte ge HONOM nöjet genom att knäcka även mig helt. Inte en chans!
/Cornelia

G började redan kl sex idag och som vanligt vaknar då även jag tidigt men de andra dagarna här nu har jag gått och lagt mig igen efter att ha gjort honom sällskap lite på morgonen men inte idag.
Har inte riktigt ro till det och är lite extra mörkrädd idag så ville då inte sova så länge jag är själv här hemma, löjligt jag vet men kan inte rå för det.
Vet att jag för tillfället inte har nåt att frukta då HAN fortfarande sitter där han ska men min rädsla som kommit som en följd av allt detta elände kan jag ju bara inte ta och plocka bort. Dock kan jag iaf bearbeta det hela på ett annat sätt nu ju.

Mitt hjärta jobbar alltså även idag men sen är han lite ledig vilket ska bli så himla skönt, han har jobbat typ i ett nu inför julen så han förtjänar verkligen det. Och sen får vi den mystid vi vill ha :)
Denna julen är ju helt underbar för mig då HAN som sagt är där han hör hemma och då jag har G vid min sida, han är så himla fin. Och som om detta inte vore nog har jag ju även endel andra extra personer att fira med i år så ska bli så trevligt så.
Min lille systerson träffar jag snart vilket jag inte gjort på över ett år, som jag längtar!

Idag ska jag iväg för att hämta våran gran, sen ska den kläs men det hinner vi inte förrens ikväll. I eftermiddag ska jag och G till hans farmor för det årliga julfikat, har aldrig träffat henne så det ser jag fram emot. Sen ska jag hem en runda ikvälll medans G är på annat håll men så ses vi igen sen så då ska vi bara mysa och fixa granen :)

Imorgon ska jag sen fira med min familj, ska vara hos min bror och det blir då alla vi syskon och så mina föräldrar. G och jag ska alltså på varsitt håll men så träffas vi senare på kvällen så då byter vi våra julklappar och så, eller om vi tar det imorgonbitti, har inte bestämt oss ännu ang det där.

Ja, så ser min jul ut, hur ska ni fira?

Nu ska jag ta och griljera skinkan och kanske slänga ihop en kaka eller nåt. Allt för att få upp värmen vet ni :)

God jul!
/Cornelia

Kan väl egentligen bara länka till mitt inlägg om min första kärlek här :) Dock var ju det där bara en puss men även min första kyss var alltså med denna killen.

Lite trista teman i denna utmaning emellanåt då det har en förmåga att gå i repris men men.
/Cornelia

Vet inte riktigt vad jag ska skriva men mina drömmar är ju det där klassiska, att allt i livet blir som jag vill :)
* Vill bli frisk, eller iaf betydligt stabilare i mitt mående, tror inte jag längre kan våga hoppas på att en dag bli helt smärtfri och sådär.

* Jag vill också att jag ska få den utbildning jag alltid velat ha, blir inom barnbranchen, när jag var liten ville jag bli dagisfröken och det stämmer bra ännu men sen jag själv blev sjuk har jag varit mer inne på att villa jobba med barn som har särskilda behov eller på ett barnsjukhus t.ex.

* Jag vill leva lyckligt och bra med G vid min sida och en blivande familj en vacker dag.

* Jag vill även att alla de mina ska få leva bra och lyckligt och få vara friska.

* Jag vill oxå såklart att HAN ska få ett rejält straff och sen låta mig få vara ifred.

Ja, detta var iaf det stora hela :)
Jag är en sann optimist som lever på mitt hopp så visst är jag övertygad om att det en dag blir som jag vill.
/Cornelia

Säger som de andra bloggarna,konstigt och drygt att det är samma som varit en gång innan men iaf så följer jag det så här kommer det ni alla väntat så länge på;
Jag har jeans, en lila kortärmad tröja och så en lilla/vit kofta på mig, och så underkläder förstås :)
/Cornelia

Att HAN är sjuk har vi ju vetat länge men igår fick jag reda på en grej som bevisar det ytterligare.
Jag är anmäld för grov misshandel av honom, detta hände nån gång förra höstan.
HAN var efter mig på tågstationen, det kom då fram att han varit utanför mitt hus och tagit grejer som var mina, saker jag hade tappat. Sen visade han detta och pratade en massa gojja, han vägrade att gå från mig och till slut sa jag åt honom att gå annars skulle jag slå honom. Då fick jag höra att jag ändå inte vågade det och han började bli allmänt dryg och hotfull, så sagt och gjort. Jag fällde honom med kryckorna, slog honom och sparkade honom sen kom en skolkompis som såg till att han gick.
Jag erkände detta för polisen med en gång och snabbt därefter kom det då en polisanmälan på mig, de rubricerar det som grov misshandel, förstår inte hur de kan göra det?!
Sen hängde då han sig och anmälan lades ner men så nu när denne blev tagen drog han upp detta, då erkänner han att det var han och att han varit inblandad så pass länge. Igår ringde sen då polisen och talade om att han visat bilder på hur allvarligt jag slog honom, trasiga kläder, sönderklösta armar och ansikte, blåtira, blodiga knän osv...Helt sjukt och ren lögn!
Jag är medveten om att jag kanske egentligen inte hade behövt sparka honom så många ggr som jag gjorde, han låg dock ner och jag hade stövlar med relativt hög klack på men vad gör man? Jag var livrädd, hotad och så arg!

Polisen tror som tur är på mig men HAN gör nu allt han kan för att försöka sätta dit mig och det är detta han har på mig, en grej, hur många har inte jag på honom?! Det är ju detta HANS advokat kommer dra fram och bilderna och allt lär visas i rättegången. Men han har alltså fixat detta på egen hand, hur sjukt är inte det då?!

Det är oxå som polisen igår sa, han lär försöka nu hela tiden så jag får nog vara beredd på att det lär komma mer falska påståenden. Som tur är så har jag vittnen på den här misshandeln så inte lär han komma nånstans med det men ändå, jag kommer stå i brottsregistret i många år och tänk om jag blir dömd? Får kanske betala böter eller nåt, vad vet jag? Men hur som helst så står jag för det jag gjort och man är beredd att göra en hel del för att skydda sig själv.

Nu vill jag bara att rättegången ska vara så jag kan få ett slut på det.

Polisen sa oxå att han ska genomgå en rättspsykiatrisk undersökning och han lär vara kvar I Damnark ett tag till vilket jag föredrar då jag tror att de kanske är lite hårdare där.
Jobbigt elände säger jag då bara!
/ Cornelia

Eftersom det nu är julveckan finns det en hel del att hitta på.

Dagen har jag som planerat ägnat åt lussekattsbak, nu blir det en lugn eftermiddag skulle jag tro.
Imorgon blir det antingen någon form av bak eller fixandet av de sista julklapparna, likaså på onsdag.
Torsdag ska jag göra lite julgodis, julgranen ska kläs m.m.
Och på julafton ska jag och min familj fira jul tillsammans, ska bli så trevligt så.
Lördagen har jag faktiskt inget planerat ännu, tar dagen som den kommer precis som jag sen ska göra annandagen :)

Jag är ju verkligen ute i sista minuten med allt känns det som men jag är inte den som stressar för det utan tar det som det kommer och med ro. Plus att jag fortfarande inte repat mig helt efter kräksjukan. Är konstant trött och fortfarande himla törstig efter uttorkningen.
Jag skulle egentligen till min häxa nu innan jul tänkte jag men hon har brutit benet så kunde inte ta emot något besök förra veckan och nu denna veckan känns det som om det är lite för nära inpå julen då jag oftast blir hemskt dåligt efteråt så nu får det nog vara.

Linda H, det var väl inte det jag trodde med det inlägget ang honom heller så du ska absolut inte känna dig dum!
Jag vet att ni undrar, inte så konstigt och med all rätt men menade bara om jag fick med allt, det är ju en hel del då det varat så himla länge.

Ska oxå passa på att göra en liten rättelse då endel läsare missuppfattat det inlägget om mina syskon (eller om jag formulerade tossigt kanske), det är alltså tre år mellan alla oss syskon så våra föräldrar fick oss fyra på sammanlagt 12 år då då.
/Cornelia

HAN är alltså där han ska vara nu, i häktet. Äntligen!
Han har varit efterlyst länge, ända sedan i början av Juni, så att det var på tiden kan man ju verkligen säga.
Förra helgen ringde polisen mig och sa att jag inte skulle ge mig  utanför dörren så länge jag var i kommunen, de skulle göra nåt form av ett tillslag (mer än så sa dem inte)
Sen visade det då sig att de fått nys om en stuga han bott i, den ligger nära mitt och de var alltså där, dock var inte HAN där men de fick med sig en massa intresanta grejer och de fick även se hur sjukt besatt han är i mig. Det var en hel vägg där med kort på mig, halvskrivna hotbrev osv...Inte klokt!

Sen kunde de spåra honom till Danmark, genom min telefon som jag fick lämna till dem. De har nu två telefoner som är mina.
De kopplade in den danska polisen och det var dem som sedan tog fast honom.
Nu sitter han i häktet tills det varit rättegång, blir nån gång av början på nästa år.
Tänk att jag ska sitta där, i samma rum som HONOM, advokater, domare och allt. Jisses vad nervös jag kommer vara, jag hoppas att det blir en öppen rättegång så att alla de mina kan vara där för att stötta mig. Hela salen kommer väl bli full i såna fall då alla sagt att de tar ledigt från jobb och allt för att vara med mig, snällt!
Jag vet heller inget om hur det går till i en rättegång, vem betalar min advokat, vem väljer den till mig, hur lång tid tar den osv...? Detta är såklart sånt som jag kommer få reda på men redan nu har jag en massa funderingar.
Jag tror att det är som så att den som blir dömd får stå för rättegångskostnaderna men vet inte säkert.
Det finns ju iaf inga tvivel om att han blir dömd då jag har så mycket på min sida, vittnen och mängder av bevis. Det känns iaf skönt. Han har då olaga hot, stöld, olaga intrång, djurpålgeri, trakaserier m.m på sig.
Det enda jag har emot mig är den där "svåra misshandeln" han har anmält mig för men har vittnen till den oxå och det var ju faktiskt bara självförsvar, är visserligen medveten om att jag kanske egentligen inte hade behövt sparka på honom så många ggr jag gjorde men jag var så arg och så rädd.

Han drog upp den här händelsen nu när han blev tagen, han ville väl sätta dit mig men genom att dra upp det sätter han ist sig själv i klistret då han med det medger att han varit inblandad i det hela längre än vad han sagt. Jag trodde ju att det var han som hängde sig som jag slog där men så var det alltså inte. De är enäggstvillingar så de ser precis likadana ut.

Ni anar inte vad det hela känns skönt nu alltså, jag behöver inte längre vara livrädd för honom, behöver inte vara rädd för att han ska hitta mig osv. Jag har heller inte fått nåt mer brev eller samtal så än verkar det vara lugnt på den fronten, vår teori om att det är nån mer inblandad. Detta är nåt vi tror pga att HAN postat brev från de alla möjliga orter samtidigt som han haft koll på mig hemma omkring, helt omöjligt ju.
Polisen har haft två andra personer inne på förhör men de har inga bevis för nåt än så länge. Så visst är jag fortfarande lite rädd och sådär men ändå, det största hotet är ju borta så kan ändå andas ut.

Sen är jag ju medveten om att han kommer vara ute relativt snart igen, beror ju på vad domen blir men inte lär han få fängelse för någon längre tid, kanske psykvård eller nåt. Det återstår ju att se.
Och sen tänker jag som så, att när han blivid dömd vill han väl verkligen döda mig så hur gör jag då? Men den tiden den sorgen.

Just nu jobbar jag på att bearbeta allt, ladda inför allt som komma skall, blir tufft när allt ska fram och ältas om och om igen. Men jag ska klara det då jag klarat det här så länge.
Han ska bara inte lyckas att knäcka mig helt!

Och min glädje över att han är fast kommer inte att rubbas vad som än händer nu.
Detta har jag firat i helgen :)

Ja, detta var lite om allt. Hoppas jag kunde stilla eran nyfikenhet endel iaf. Jag har inget emot att ni undrar endel omkring detta så sålänge jag kan svara gör jag det. Jag står ut med alla funderingar alla omkring mig har så det är lugnt.
/Cornelia

Jag är lite kass på att följa tidsplanen på denna utmaning då jag lätt halkar efter men ändå :)

Jag är en sån som har allt och lite till i min handväska.
Nu har jag dock en rätt liten så har fått begränsa mig endel. Jag fick en knall rosa Prada väska av min bror och hans familj som de köpte utomlands nyligen. Älskar ju allt vad rosa heter! :)

Har då följande i:
* Penna
* Block
* Paraply
* Mediciner, värktabl, spruta, astmaspray, migränspray m.m
* Lypsyl
* Hårborste
* Hårband, hårklämmor
* Tändare
* Tuggummi
* Tamponger
* Plånbok
* Näsdukar

Tror detta var det mesta. Jag är rätt bra på att få plats med mycket grejer på liten yta :)
/Cornelia

Ja, blir alltså två inlägg om temat idag men iaf.

Jag har tre syskon, en lillayster, en storasyster och en storebror.
Jag är alltså näst yngst, det skiljer tre år mellan oss alla.

Min storebror Per-Ola är då alltså 32 år gammal.
Han är äldst i flocken och det där med att skydda sina systrar har han jämt tagit på allvar :)
Han finns jämt där för mig och tvivlar aldrig på att rycka in när jag behöver. Om inte annat visade han det nu när jag behövde ett jourhem, har "bott" hos honom och hans familj i många månader i år men så hittade HAN mig så jag fick byta, igen.
Han har två fina söner, en som han bara har varannan helg, en underbar kille på 10 år och så har han då en liten knatte, en ettåring, min lille "pluttefis", har varit så härligt nu när jag varit så mycket hos dem då jag verkligen fått ta del av hans utveckling :) Jag älskar ju allt vad ungar heter så trivdes verkligen hos dem.
Ja Per-Ola betyder så mycket för mig, älskar dej så bror min <3

Min storasyster heter Johanna och är 29 år gammal, hon har en en superfin pojk på 4 år.
Tyvärr bor de 70 mil härifrån så träffar dem inte så ofta.
Jag och Johanna hade förra hösten ett rejält gräl och sen föll det sig så att vi inte haft nån kontakt sen dess. Jag saknar verkligen henne då hon en gång var så mycket för mig...Det där med att tjabba är så himla onödigt, man ska ju ta vara på varann så länge man kan. Men det skar sig helt och allt hon sa till mig kan jag bara inte glömma och förlåta. (HOn har heller inte ens förskt be om ursäkt)
Men iaf så ska vi ses i jul, så får väl se hur det blir. Jag hoppas på att hon nu mår bättre i sig själv så att vi kan börja hitta tillbaka till varandra. Det ska bli trevligt att träffa dem och allra helst hennes pojk, han måste vara stor nu.
Trots allt så har ju även Johanna en plats i mitt hjärta så visst älskar jag även dig <3

Och så min lillayster Alexandra. Hon är 23 år gammal och hon är mitt allt!
När vi var yngre var vi som hund och katt (har skrivit om henne här innan) men så växte vi båda upp och fann varann som aldrig förr.  Hon finns jämt där för mig och jag kan verkligen prata om allt med henne, hon lyssnar dag som natt och hon tvivlar aldrig på att hjälpa mig. Jag kan alltid räkna med henne, i både glädje och sorg, precis som det ska vara.
Vi är väldigt olika som personer men trots det ändå så tajta nuförtiden då då. Lite roligt som det kan bli sådär :)
Hon bor nära mig så vi ses nästan dagligen och om inte annat så hörs vi av varje dag, flera ggr om dagen oxå för den delen :)
Jag älskar dig så <3

Jag är verkligen glad för mina syskon, måste vara ensamt och trist att växa upp som enda barnet men det är klart, då vet man ju inget annat.
Jag hade då aldrig klarat av allt jag dras med utan mina syskon.
Ni är bäst!!! <3<3<3
/Cornelia

Jag är fortfarande helt salig över gårdagens besked, gud så gott jag sov inatt pga detta, är ju betydligt lugnare i mitt sinne nu. SKÖNT!
Dock finns det ju tyvärr fortfarande endel att se upp för men iaf, HAN är inom lås och bom, där han hör hemma!
Där kan han sitta över alla helger nu, det jäkla kräket! Han förtjänar då det!!!

Jag vet att många av er undrar endel om alla detljer men ska återkomma om det. En annan dag då jag knappt hinner nu. Men lovar, det kommer Linda ;)

Ikväll ska jag äntligen få träffa G, en vecka sen sist nu när jag varit så sjuk och allt.
Har saknat honom så och ikväll ska vi fira genom att gå ut och äta. Jag, han och ett par väligt fina vänner till mig. Ska bli supertrevligt :)

Önskar er en fin helg!
/Cornelia

Detta skrev jag igår men det gick av nån konstig anledning inte logga in igen sen igår så det kommer idag istället.

Ett par mysbrallor, kortärmad tröja, en fleece jacka och så underkläder förstås :)
Ja, bara mys för hela slanten, intresant för er att veta va? ;)
/Cornelia

Polisen ringde mig nyss och vet ni vad? HAN är nu tagen och sitter fast i häktet! Herre gud vad glad jag är och som jag väntat på just detta samtalet!
Nu kommer han att sitta där tills det varit rättegång och sådär vilket det blir i början av nästa år.
Ja gode gud vad mitt hjärta blev mycket lättare nu säger jag bara.
Jag vann alltså även denna envisa och hemska kamp,  vilken tur att jag är så himla envis.
Hur firar jag nu detta? Ja det har jag inte kommit på än utan håller bara på att försöka smälta det hela :)
Jippieeee!!!

Nu är det ju ändå lite dåligt här då både jag och polisen misstänker att det kan finnas någon mera person iblandad här men trots det så är ju största hotet borta nu. Jag lär alltså fortfarande vara lite försiktig men iaf, förstå vad detta innebär! JAG KAN BÖRJA LEVA IGEN!!! :) :) :)

Jag klarade det men allt tack vare alla er som hela tiden varit mitt stöd i detta elände, utan er hade jag aldrig fixat det som jag gjort.
Tack och tack igen! <3<3<3
/Cornelia

Nu när jag varit så sjuk så har jag varit "tvungen" att vara hemma, har ju varit bäst så då jag varit så dålig att jag inte ens klarat mig själv pga alla mina svmningar och allt, mamma är ju hemma på heltid så det funkar ju iaf så. Men så är det där med mitt sovande hemma, funkar inget bra alls. Jag är medveten om att det mitt psyke som slår bakut helt men mitt hem är så starkt förknippat med HONOM så jag kan bara inte koppla av och känna mig trygg där, tyvärr. Ändå vet jag ju att HAN inte kan komma åt mig där sålänge jag inte är ensam hemma.
På dagtid kan jag kontrollera tankarna skapligt men på natten när det är mörkt och mina mardrömmar kommer är det inte lika lätt. Så jag har sovit hemskt dåligt, ja knappt alls och när jag varit så dålig har jag klarat av det ännu sämre för sömnen är ju så viktig då.

De på sjukhuset sa att det nu var jätte viktigt att jag sov mycket så kroppen återfår lite krafter, detta var ju en tuff pärs så det kommer ta tid innan jag repat mig helt.
Men igår åkte jag då till ett av mina jourhem. Jag varken kräkte eller sprang på toa igår nämligen så visst repar jag mig. Men så säger dem att man helst ska avakta ett dygn pga smittorisken men mina kompisar brydde sig inte om detta, dels har de själva varit drabbade av lite lindrigare sjuka och dels ställer de verkligen upp för mig så inatt har jag sovit hela natten som en klubbad säl. Gud så skönt och jag behövde verkligen det!

Känner mig mycket piggare idag är dock himla matt ännu och hög feber har jag fortfarande. Är också fortfarande konstant törstig men får inte dricka hur mycket som helst ännu så får ta det lilla lugna ett tag till.

Men så skönt att jag nu mår bättre och bättre iaf. Jag har sån osis bara, förra året låg jag i en svår dubbelsidig lunginfl lagom till advent och i år vinterkräkan, typiskt.
Så jag har även i år kommit efter med mitt julstök men ska nu skriva mina julkort iaf tänlkte jag :)
/Cornelia

Jag har kommit efter en massa i den här utmaningen men fortsätter där jag slutade sist tänkte jag, sen får det hellre ta lite mera tid innan den är slut.

Jag är döpt och konfirmerad i den svenska kyrkan men kan väl inte direkt påstå att jag är särskilt religiös av mig :)
Jag springer inte ner dörrarna i kyrkan utan är där på dop, begravningar, skolavslutningar och sånt där.
Till jul kan jag tycka det är riktigt mysigt att gå i kyrkan, för att titta på barnens lussetåg, julmusik i kyrkan framfört av barn är nåt särskilt det. Dock blev det inget i år.

Det är en sorts tro sen kan man ju också komma in på en annan, sin tro på det övernaturliga osv.

Jag är övertygad om att det finns ett liv efter detta, säkert oxå före detta. Inte lever man i så många år och sen bara försvinner? Jag tror också att de kära man har förlorat kan se en hel del och på sitt eget lilla vis följa ens liv.
 
"Spöken" eller andar tror jag stnehårt på, har varit med om en massa saker som man bara inte kan finna någon logisk förklaring på. Kan dra ett antal exempel men orkar inte just nu men ett är att jag för många år sen var i ett rum (i en släktings hus) jag och ett barn satt vid matbordet samtidigt som en annan går in på toan som låg angränsande till matrummet, hon stängde dörren och samtidigt så trillade det ner en spegel. Denna satt på ena sidan av toalettdörren, på väggen men istället för att ramla neråt (som den borde) ramlade den förbi toadörren och lade sig på andra sidan där. Hur skumt som helst!
Endel vill då förklara detta med att hon slog så hårt i dörren så den föll men då skulle den ju liksom ramla neråt?!

Sen har jag också en annan tro, jag är lite "känslig" med endel saker. Jag kan alltså känna på mig en massa saker som sen händer.
Den dagen min farmor gick bort så satt jag samma morgon och sa till de mina att jag bara visste att hon nu hade dött, fick ju alltså rätt sen då då.
Lika att jag många ggr känner på mig när HAN ghjort nåt nytt, säger ofta bara sådär spontant, att polisen kommer ringa snart och så gör de det.
Ja, det är ett par exempel men jag tror endel kan "se" vissa grejer på detta viset. Vet dock inte hur det funkar men iaf :)

Sen tror jag också att ens drömmar kan betyda en massa. På gott och ont då då. Ens mardrömmar vill man ju gärna inte att ska betyda nåt men många ggr gör de kanske det.
En dröm jag har drömt 3 ggr är att jag och en kille som stod mig nära men som gick bort i cancer för många år sen, sitter på en bryggkant (där vi var en hel del när han levde) han lägger armen runt mig och säger; jag vet att det kommer att lösa sig för dig, jag ser det. Precis samma dröm har jag alltså haft tre ggr så visst måste den vilja säga nånting? Ja jag tror det och hoppas det!

Ni tycker kanske att jag verkar alldeles galen nu men såhär är mina funderingar iaf :)
/Cornelia

Ja, blev nu medveten om att många av mina läsare har saknat mig här, sorry för mitt usla uppdaterande men har varit himla sjuk.
I torsdags fick jag nämligen en jobbig magsjuka, tog det först för vanlig magflunsa då en av mina kompisar (som jag nyss umgåtts med) oxå blivit sjuk i samma.
Jag kräktes och var allmänt risig, var också kass i magen så sprang på toan ständigt.
Detta fortsatte sen i vad som kändes i det oändliga.
Eftersom jag har kraftiga nervsmärtor i min mage klarar jag inte av att kräkas, jo jag kan ju det alltså så, men får så extremt ont i min mage, så ont så jag bara tuppar av och måste sen ta starka värktabl, sen tar det en timme eller två innan jag ens kan röra mig.
Så när jag då drabbas av nåt sånt här är det extra svårt för mig.
Jag fick också hög feber i samband med detta och en hemsk huvudvärk. Jag har inte kunnat behålla nånting, varken mat eller dryck och då har jag ändå bara tagit sånt som ska vara bra i såna här lägen.

Så sen i torsdags har jag mer eller mindre bott på toaletten, de sista dagarna här nu har jag knappt orkat stå på benen. Ringde sjukrådgivningen i helgen då jag då knappt längre kunde kissa plus att min ork var helt slut. Men de ville inte ha in mig till sjukhuset just för smittorisken utan gav mig bara lite råd på vad jag skulle göra, typ detsamma som jag gjort sen början. Fick ju inte ens behålla vätskeersättningen trots att jag bara tog med tesked.
Och mer och mer töstig blev jag...

Så igår sen stod jag verkligen inte ut längre, var totalt slut och det kändes som jag höll på att kräka sönder mig helt. Plus att jag under hela denna tiden oxå haft svårt för att behålla mina mediciner, de för mina lungor och smärtor. Så allt bara gick utför.
Fick en tid hos min dr som snabbt konstaterade en allvarlig form av vinterkräksjukan och att det i sin tur lett till en svår utorkning. Fick en akutremiss till sjukhuset och skulle ge mig dit direkt.
Sagt och gjort.

De sa oxå att jag led av en svår och allvarlig utorkning, sköterskan gav mig dropp direkt utan ett ens kolla med läkaren, vilket hon egentligen ska. Men jag var alltså så torr så hon knappt fick i kanylen. Det där testet de gör med att knipa i skinnet mellan knogarna visade detsamma. Skinnet drogs inte tillbaka utan stannade på mig så visst behövde jag vätska.
De ville sen då lägga in mig för observation och med mycket dropp men så fanns det inget isoleringsrum på det sjukhuset utan jag fick isåfall åka till det större sjukhuet, tio mil bort. Men så behöll dem mig på akuten resten av dagen och så skulle vi avakta vad som hände efter droppet. Kunde man på så vis iaf få igång kisseriet igen kunde jag sen åka hem.
Jag var så utorkad så jag riktigt törstade, så jobbigt när man bara vill dricka och dricka men inte kan!

Jag fick 5 liter dropp innan jag kunde få fram några få droppar så snacka om att detta var vad jag behövde.
Har nog aldrig blivit så glad för att kunna kissa :)
Fick sen ytterligare en liter dropp och sen fick jag åka hem.
Var då genast piggare och hade inte kräkts sen jag fick första droppet.

Så jag är alltså hemma igen och mår skapligt.
Eftersom detta hade gått så långt har jag nu många restruktioner på hur jag ska gå tillväga här. Får inte dricka så mycket åt gången, först ikväll får jag ta ett halvt glas med en gång men då endast med osötad äppeljuice, får inte dricka vanligt vatten förrens på lördag, kaffe på söndag osv...
De här dagarna har jag inte ens varit kaffesugen, jag som annars sörplar det som tusan. Och eftersom det är lite vätskedrivande får jag då vänta med det.

Ja måste oxå ta det himla lugnt med maten, tror jag har fått i mig sammanlagt typ 4 skorpor sen i torsdags
så nu gäller det ju att böja sakta men säkert. Så det är ju nåt gott i det hela som min kompis kunde konstatera efter sin pärs, man tappar ju lite av det överflödiga :)

Ja, nu vet nu ju iaf att jag lever.
Ska nu försöka komma igen med mina favvobloggar och sådär.
Tack för er allas fina omtanke!
/Cornelia

Ikväll var det åter igen dax för ett mindre kul telefonsamtal, inte helt förvånande då jag hela dagen bara vankat omkring, tvinnat mitt hår, bitit på naglarna, ja varit allmänt orolig och rastlös. Börjar få bra intution ang detta, om det är positivt eller inte vet jag inte men iaf.

Idag fick jag ett paket och kort i förskott inför min namnsdag imorgon (HAN har ju koll på mina samtliga namn)
Det var en docka med samma namn vars huvud låg jämte och hennes ögon var urstuckna och så ett sånt här klassiskt namnsdagskort, där det typ står info och så om namnet.
Sen var det då det gamla skrivet, att han ska hitta mig så jag ska gå samma väg som dockan till mötes.
Vad ska man säg?!
Jag blir inte ens förvånad längre, tragiskt men sant!
Jag blir bara så jäkla less på allt! Hur länge ska det hålla på? Hur mycket ska jag orka? När ska rättvisan segra? När ska han få vad han förtjänar?

Mitt tålamod börjar verkligen ta slut och jag vet inte vad jag ska göra.Jag vet att jag inte kan ge upp helt och låta mig knäckas för då får han ju som han vill men hur ska jag kunna ta in såna här helt sinnessjuka grejer?!?!

Polisen hävdar bara att det gör allt i sin makt, efter helgens nya spår och tips hoppas de på en snar lösning men när ska den komma? De hoppas oxå på den höjdare som nu är inkopplad, enl vad jag hört så finns det ingen som klarar sig undan honom bara han får lite tid på sig men det är ju tid i mitt liv som bara tickar på.
Visst har det som sagt hänt en hel del positiva grejer på utredningsfronten men faktum är att mitt hopp börja tryta rätt bra.

Trots alla hemska grejer innan så blir jag så skärrad och jag kommer helt ur gängorna varje gång de ringer.
/Cornelia

Det finns ju många fina/stora ögonblick i ens liv men bland det första jag kom att tänka på här var särskilt ett, när jag slapp rullstolen.

För tio år sedan genomgick jag en vanlig rutinoperation, inget märkvärdigt alls utan jag skulle bli fullt återställd på ett par veckor fick jag höra.
Nu blev det inte riktigt så utan efteråt blev allt bara fel. Mina nervbaonor växte ihop fel och detta visade sig i form av en extrem värk, först i magen där den från början satt (därav op) sen tog det mitt ben och fot, fick börja gå med kryckor bara ett par mån senare och ett halvår senare tog det även min ena arm och hand vilket resulterade i att jag inte längre kunde gå med kryckorna. Jag blev alltså delvis förlamd i hela min halva kropp, det tog även mitt huvud och ansikte senare så det är precis i hela halvan.

Pappa fick bära in mig på sjukhuset då jag inte alls kunde röra mig, min ena hand var helt låst med böjda fingar, hur jag än kämpade fick jag inte upp dem. Det blev nya utredningar på sjukhuset och jag hamnade i rullstol. De visste inte riktigt hur det kunde bli såhär så jag bodde mer eller mindre på sjukhus under mycket av min tonårstid, vet inte hur många läkare jag varit hos och att det blev såhär efter bara en enkel op gjorde min tillit till sjukhuset lika med noll ungefär.

Känslan då min dr talade om att jag helt enkelt fick lära mig att leva i rullstoeln var nåt grym, likaså känslan att inte kunna röra sig knappt alls. Fy så hemskt det var och att jag bara var 16 år gjordet kanske det hela ännu mera tragiskt på nåt vis för det är ju då man ska börja leva, ja alltså ni förstår nog vad jag menar.

Visst lärde jag mig att tackla det hela och jag övade upp min vänstersida, var från början högerhänt, men gav mig tusan på att jag en dag tom skulle kunna skriva med vänster och skam den som ger sig :) Jag lyckades nämligen, efter enormt mycket slit.
Är idag lika vänsterhänt som högerhänt.

Ja, på sjukhuset kunde dem alltså då inte hjälpa mig så mycket mera utan mest se till att jag hade en bra smärtlindring och sådär. Såklart fick jag oxå regelbunden sjukgymnastik och såna grejer.
Men redan från första dagen i min rullstol sa jag för mig själv och för andra också för den delen, att jag ska kunna gå igen en dag.
Jag slet så för att nå mitt mål och min grymma envishet blev nog min räddning. Det och så den alternativmedicin jag började utforska.

Jag var hos en massa olika och en dag uppfylldes min önskan. Jag kunde gå igen!
Vilken känsla det var säger jag då bara :) Det gick såklart inte så snabbt men det gick, ja med kryckor då förstås men ändå. Vilken frihetskänsla, kommer fortfarande ihåg hur jag kände det den där dagen.
Jag satt i rullstolen i typ två år.
/Cornelia

Mina problem med HONOM började via den dagliga kontakten vi hade men också via telefonen då han lyckades få fram mina telefon nr. Fick rätt så snabbt byta nr då han ringde i ett och bara stönade när jag svarade. Det var jämt från dolda nr men eftersom polisen spårade det vet jag att det var han.

Jag fick sen vara ifred ett tag men så började det igen, hur han lyckades hitta det då vet jag inte. För efter den där första gången såg jag till att inte ha det registrerat nånstans. Fick byta nr igen och det har jag sen fått göra ett par ggr.
Nu har jag fått vara ifred ett bra tag men nu sen några dagar tillbaka har det börjat igen. Gissa att jag blir trött på det!
Åter igen är det från dolt nr och när jag svarar är det bara nån som stönar. Det är inte en gång om dagen preics utan flera ggr, idag har det t.ex ringt 5 ggr.
Innan kunde det vara typ 30 missade samtal på morgonen, stänger alltid av ljudet på natten, så visst är det relativt lindrigt men iaf. Det är så obehagligt och jag blir smått tokig på det hela. Det värsta är att jag verkligen inte vet hur han lyckas hitta mina nr. Helt sjukt!
Så nu ska jag lämna in även denna telefon till polisen så de kan spåra det. Får alltså byta nr igen.
Men tills allt funkar där lär ni få nå mig genom andra sätt om ni vill. Via Facebook, här, min mejl osv...Finns ju endel alternativ men det är så himla trist att behöva hålla på såhär.
Och det är verkligen ren psykning han håller på med. Vet bara inte hur länge mitt psyke ska palla och hålla...Vill ju bara kunna leva normalt och få vara ifred, är det för mycket begärt?!
/Cornelia

Jag har alltid haft väldigt lätt för att få kompisar, som tur är.
När jag var yngre hade jag dock en som verkligen var min absoluta bästis. Vi började i samma lekis, som det på den tiden hette. Sen gick vi i samma klass fram till sexan. Vi var som siamesiska tvillingar, var konstant tillsammans, både i skolan och utanför. Men ändå hade jag oxå många andra vänner som sagt.
Sen när jag skulle börja i sexan fick jag byta skola då min familj flyttade.
Jag och min bästis hängde ihop i ett par år till trots avståndet vi fick men så gled vi isär när vi började gymnasiet.
Vi har idag sen ett par år tillbaka kontakt via datorn, genom våra bloggar och andra sajter :)

När jag bytte skola fick jag snabbt nya kompisar och det var särskilt en jag var mycket med.
Vi gick även ihop på högstadiet sen men där kom det också in andra vänner, tänker först och främst på två personer. Vi fann varann direkt och trots att vi valde olika gymnasieprogram höll vi kontakten och gör än idag. Vi träffas ofta, ja iaf jag och den ena, den andra bor tyvärr rätt långt bort men vi ser till att ses och höras iaf.

Så jag har alltså många fina vänner runt mig. Men i alla år har det funnits en väldigt speciell, min lillasyster. Vi var som hund och katt som små, skiljer tre år på oss. Men nu och sen några år tillbaka är hon min absolut bästa vän. Vi träffas nästan varje dag och de dagar vi inte träffas hörs vi av till varandra.
Hon finns jämt för mig och vet typ allt om mig precis som jag gör för henne och om henne. Hon är helt enkelt helt underbar och utan henne hade jag aldrig klarat mig.

Sen har det oxå sen ett par mån kommit in en ny människa i mitt liv, min G. Han är den jag älskar av hela mitt hjärta och han är oxå en superbra vän. Trots att vi inte känt varann så hemskt länge känns det som det och han visar att han jämt finns för mig.

Och som jag brukar säga så är det alla mina vänner som är min räddning, det stämmer verkligen för utan alla er hade jag inte orkat.
Så tack för att ni finns <3
/Cornelia

Jag har varit lite kass på att uppdatera min blogg under helgen här nu och har därför kommit efter med den här utmaningen. Men bättre sent än aldrig ju :)

Kommer att skriva om min gårdag nu då då.

Dagen började med mysig adventsfrukost tillsammans med G, fick ställa klockan då han skulle iväg och jobba men självklart steg jag upp för att hinna umgås lite med honom innan han åkte.

Sen scrappade jag ett par julkort samtidigt som julmusiken spred sig från stereon, mysigt.

Åkte sedan iväg för att träffa min bror och hans familj. Saknar dem så nu när jag av olika anledningar inte lägre kan träffa dem så ofta. Min lille pluttefis växer ju så mycket och man vande sig snabbt vid att ha honom runt sig dagarna i ända. Jag trvis hos dem så det blev så att jag var där typ hela dagen, blev bjuden på middag och det var så himla härligt att bara få umgås med dem.

Sen åkte jag hem till G igen för när han slutade att jobba var det bestämt att vi skulle åka till en bekant åt honom, han ville köpa en dörrkrans som min mamma gjort så vi åkte dit med den och stannade på lite kaffe.

När vi kom hem så fikade vi på lite kvällsmat och sen var det dax för film mys i soffan, vi tittade på "Beck", har alltid gillat det och fastän jag sett dem innan så funkar de igen.
Tänk om vi haft ett sånt polisteam i verkligheten! Då hade jag nog inte behövt leva som jag idag gör.
Önsketänkande jag vet men ändå lixom :)

Ja, det var en härlig gårdag jag hade :)
Det enda dryga var det telefonsamtal jag på kvällen fick. Åter igen var det polisen som ringde, har vad som känns som en ständig kontakt med dem numera :(
Dock fick jag igår reda på lite nya uppg, uppg som förhoppningsvis är bra för min del och som betyder att vi närmar oss det mål jag så strävar efter. Slutet.

Ja, sen var det dax för oss att krypa i säng och vad jag känner mig trygg och lugn när jag sover jämte G, drömmer jätte ofta mardrömmar men han är bra på att lugna mig. Vet att jag måste va lite lagom kul att sova jämte då jag som sagt drömmer mycket, är som en tromb i sängen, skriker, pratar osv i sömnen. Men så fort jag sen känner G;s närhet och armar runt mig kan jag somna om igen och då lugnt.
/Cornelia

Jag har haft en toppenhelg, ägnat det mesta av tiden med G så kan ju just inte bli annat än toppen då :)
I fredags hade vi supertrevligt hos goda vänner, kul att även träffa nya människor, de var jätte trevliga :)
Så det lär nog bli fler ggr med dem då.
Vi satt och snackade, åt gott och tiden bara flög iväg. Som vanligt när man har skoj.

I lördags var det en lugn "hemma" dag och då som sagt tillsammans med G.
Vi hade min familj här på fika och även min lille underbare pluttefis, gud vad han växer den lille krabaten, saknar honom så nu när jag inte längre kan "bo" hos dem.
Jag hade bakat och som den lille gottegris han är gick detta såklart hem. Gjorde för övrigt en ny variant på muffins. Fick en Noblesse ask av mina kompisar, en sort jag inte sett innan,mörk choklad. Jag är så svag för choklad och särskilt mörk sådan. Jag lade i chokladbitar i varje form och det blev jätte gott.
På kvällen blev det sen film mys, vi blev äntligen färdiga till att titta på "Farsan", den var bra :)

Och igår var det oxå en fin och bra dag trots att G jobbade det mesta av den. En sammanfattning av den kommer i nästa inlägg.
/Cornelia

Ja, det är jag idag. Vissa dagar blir jag det så fruktansvärt och sådär allmänt frustrerad över hela min situation. Att jag sen är hemma själv hela dagen gör det såklart ännu värre, jag är ju en himla social människa, som lätt blir sällskaps sjuk. Efter allt med HONOM har jag blivit ännu värre med det, känner mig mest trygg när jag har nån av de mina i min närhet, då jag alltför ofta nuförtiden känner mig rädd och otrygg. Min största rädsla är ju att HAN ska komma åt mig, HAN är så vidrig så ni anar inte!

Jag vet att HAN egentligen inte kan göra mig något nu då jag är på en trygg plats men jag vet ju också att jag egentligen inte kan vara helt trygg nånstans, HAN vill ju verkligen hitta mig och han har tidigare lyckats alltför många ggr.

Jag är så innerligt trött på honom och jag vill ju bara kunna leva normalt, kunna vara hemma när jag vill, kunna gå utanför dörren uitan att ständigt va på min vakt och speja efter misstänskamma personer...Ja att det är jag som ska behöva leva som en zigenare och flykting stör mig så fruktansvärt för vad har jag gjort?! Jag har alltid levt på rätt sida om lagen och jag gjorde ju ingenting självmant för att komma i beröring med honom. Allt jag gjorde var att åka bussen...Inte klokt!!!
Och när ska det få ett slut?!

Jag vet att jag inte ska tänka så mycket på det men vissa dagar är det lättare sagt än gjort och ju längre tid det går desto värre blir det.

Men ikväll ska jag trots allt ha en mycket trevlig kväll. Just nu väntar jag på att mina vänner ska komma hem från jobbet och sen ska jag bli kvar här ikväll då även min G kommer och så ett par till, några jag aldrig träffat innan. Ska bli skoj :)Och är det nån som kan få mig att känna mig lugn och trygg så är det ju G så just nu längatr jag så hemskt efter honom och hans trygga famn.

Sen ska jag ägna hela helgen med honom, det behöver jag nu! Sen är det bara till att hoppas att mina nya mediciner gör att jag kan må lite bättre med min andning när jag nu ska va hos honom.

Ha nu en trevlig helg mina vänner!
/Cornelia

Hmm, inte det lättaste att sätta ord på vad kärlek egentligen är men ska göra mitt bästa.

Det finns så många olika sorters kärlek.
Men vilken man än syftar på så är det en stark känsla man upplever till något eller för något. Är man med en viss person eller djur/sak så känns det bara sådär allmänt bra i hela kroppen och även uppe i knoppen.
Är man riktigt kär i en person t.ex så är man beredd att offra allt och lite till för den, man saknar den så fort man inte är tillsammans med den, man tänker typ hela tiden på den och så klickar det helt enkelt bara när man är tillsammans med den.

Visst finns det sen också en trist sorts kärlek, den där det inte är på lika villkor, den kan vara obesvarad eller sådär men då man mår brta av kärlek är det ju ändå nåt vi alla utsätter oss för.
Och såklart ska vi fokusera på den sort som är bra :)

Ni har säkert inte missat att jag i skrivande stund är jättekär och nyförälskad i världens bästa G.
Jag skulle efter diverse händelser aldrig mer satsa på en ny kille, vet att typ alla säger så då dem nyss blivit brända men för mig var det oxå annat som spelade in i det resonomanget, nåt som jag tvingas leva med år efter år. Och som gjort min tillit till just män så låg.
Men så ramladse G in i mitt liv och vilken tur att han sen lyckades övertala mig om att vi skulle ses för direkt när jag kände hans armar runt mig kände jag också att jag nu kommit rätt.
Och jag har då aldrig varit med om att från början klicka så bra med nån innan.
Ja, han är helt enkelt bäst och min kärlek till honom är enorm!

Gud vad jag älskar dig G <3
/Cornelia

Det är ju inte det allra roligaste att skriva om och hur intresant är det att läsa om? Men jag ska iaf skriva ner det då det ju är en del i den här utmaningen.

Frukosten bestod av två smörgåsar, vörtbröd (alldeles nybakat tack vare mitt <3) och en stor mugg kaffe till.
Sen det obligatoriska äpplet efter det.
Och så öppnade jag lucka två i min julkalender, nej, jag är alltså inte för gammal för att ha en sån ;) Skojade om att jag i år bara var tvungen till att ha en sån där prinsessig, rosa sak och så kom min älskling hem med just en sån, hihi.
Så jag åt alltså även en liten chokladbit efter frukosten.

Jag har inte ätit godis sen förra julen så det var gott att få första biten igår :) Det där började genom ett nyårslöfte för många herrans år sen, fick pengar av mina föräldrar om jag höll uppe med godis i ett halvår, sen ville jag då testa om jag kunde vara utan det utan att få pengar för det så på den vägen är det.
Chips, pop corn och sånt äter jag alltså men dock inte så ofta. Sen händer det att jag tar ett godisryck till påsken men i år skippade jag det så var riktigt länge sen sist nu.

Sen blev det en slät kopp kaffe till mellis.

Till lunch blev det åter igen två smörgåsar. Med vatten till.

Mellisen i eftermiddags bestod av kaffe och en mandarin.

Och så middagen, det blev kokt potatis, stekt lax, örtagpårdsås och grönsaker. Vatten till det.

Och så lite kvällsfika på det, kaffe och pepparkakor.

Och så blir det en frukt ikväll.

Ja, det var det hela jag stoppat i mig idag och jag kan ju bara få svart på vitt på vilken kaffekäring jag är :)
/Cornelia

Ja, som jag tidigare skrivit om här så har jag urusla lungor. Fick svår astma redan som barn och det sätter ner lungorna rätt så bra. Men så slapp jag nästan min astma helt när jag började gå hos min häxa. Det var helt underbart att slippa alla mediciner som jag annars tagit varenda dag i många år.

Men så fick jag förra vintern en svår dubbelsidig lunginflammation, detta tog verkligen nästan knäcken på mig. Jisses så sjuk jag var, jag är annars en sån som inte blir klubbad så lätt men så dålig som jag var har jag då aldrig varit, ändå har jag ju varit med om en hel del.
Det värsta är att jag och många med mig tror att jag fick det pga vaccinet mot svininfluensan, många astmatiker fick nämligen just lugninfl av det och ändå var det just för astman jag tog den ju. Vad jag ångrar det!

När jag väl slapp lunginfl då då så visade det sig att jag fått ett rejält ärr av den på ena lungan. Jag har bara 46 procents kapacitet på den högra vilket är uselt. Jag har ända sen i vintras då märkt av detta då jag åter igen måste ha en massa astma mediciner, blir lätt andfådd osv.
Mina allergier som oxå annars blivit nästintill botade av häxan har åter igen visat sig. Plus att det är som gjort för nya lunginfl på mig, har på ett år haft det 4 ggr men inte lika allvarligt som första gången då förra julen.

Eftersom det är ett ärr som orsakar det hela så kan inte min häxa göra nåt för att få upp det igen och heller inte sjukvården utan jag får helt enkelt lära mig att leva med det och sen leva därefter och sen är det en massa mediciner som gäller, det är jag så anti men har just inget val ju.

Som jag skrev häromdagen så ville min häxa att jag skulle iväg för att få lungorna kollade så var hos min  dr idag.
Och som väntat lät det inget bra alls., domen blev nya och mer mediciner plus rådet att undvika allt jag är lite allergisk mot. Dvs bl. a pälsdjur och detta är ett stort problem då alla runt omkring mig har djur, tom jag själv ju.
Och min G har oxå djur, en massa så när jag är där mår jag inte så bra med astman, får ta en massa extra mediciner, vilket det såklart är värt men ändå. Jobbigt och så himla typiskt.
Men sen gör jag som så att jag varierar lite så är just nu sen några dagar tillbaka i ett av mina andra jourhem sen kanske jag kan ta ett par dagar hos G iegn, vill ju såklart helst va med honom och hos honom.

Förhoppningsvis blir det bättre nu av de här medicinerna och så får jag verkligen hoppas att jag slipper få lunginfl.
Ja, jag lever på hoppet i vanlig ordning :)
/Cornelia

Jag vet ju att jag har många läsare som vill hålla sig uppdaterade om mitt mående så ska göra er nöjda nu :)
Jag var igår hos min "häxa" och fick akupunktur behandling. Mina värden var urusla, hon sa att min kropp helt enkelt har fått nog av allt. Inte så konstigt kanske.
Iaf trodde hon att det krävs en behandling till innan det nu vänder till det bättre och som vanligt får hon nog rätt.
Jag reagerade som vanligt igårkväll genom att få grymt ont överallt men så imorse var det ingen förändring i mitt mående vilket innebär att det inte räckte. Sen måste det gå en vecka mellan behandlingarna så får nu vänta då då.
Det hade ju varit så skönt om jag sluppit mina kryckor!

Hon ville även att jag skulle iväg till en dr för att få mina lungor kollade, inte alls ofta hon förespråkar sjukvården så när hon säger så är det illa!
Jag är ju medveten om hur kassa mina lungor är och även att det nu under en tid blivit försämrat, säkert mycket pga att jag är i ett hem där det kryllar av djur, jag ska helst inte utsättas för sånt jag är allergisk mot men vad gör man då? Alla runt om mig har ju djur, mer eller mindre plus att mina flyktställen ständigt minskar då HAN får nys om dem.

Jaja,ska iaf iväg imorgon, får väl lyda antar jag :)

Min mage blir åtminstone bättre och bättre, kan nog snart slippa resterande stygn också. Skönt! Och den värklen jag haft pga "patronen" är också bättre så antar att den nu sitter som den ska. Skulle röntgats förra veckan för att kolla den saken men de ringde återbud då det går vinterkräksjukan där så har fortfarande inte kunnat göra det.

Ja, nu vet ni hur läget är :)
Nu ska jag återgå till soffan och filmmys med min fina kompis H, vi tittar på "Dear John".
/Cornelia

Mina föräldrar heter Olof och Lena Larsson, de är gifta sen 33 år. Träffades alltså i sin ungdom och har sedan dess hängt ihop, imponerande tycker jag :)
Ja, vet egentligen inte vad jag ska skriva om dem men kan ju alltid dra lite kort fakta om dem antar jag.
Pappa är en lugn, social, snäll, pratglad person som tar det mesta med ro, (jag är himla lik honom säger dem).
Mamma är då en som lite lättare jagar upp sig, men inte överdrivet mycket :)
Hon är en riktig hönsmamma och är jämt mån om allt och alla. Är himla omtänksam, snäll, trevlig och bra på alla sätt och vis.
Jag har verkligen världens bästa föräldrar vet ni :)

Nöjer nog mig med detta, blev inte så mycket men vet uinte riktigt vad jag ska skriva. Iaf får ni ju här lite stora drag om hur dem är.
/Cornelia