anglavingarochappelskruttar

Det finns ju många fina/stora ögonblick i ens liv men bland det första jag kom att tänka på här var särskilt ett, när jag slapp rullstolen.

För tio år sedan genomgick jag en vanlig rutinoperation, inget märkvärdigt alls utan jag skulle bli fullt återställd på ett par veckor fick jag höra.
Nu blev det inte riktigt så utan efteråt blev allt bara fel. Mina nervbaonor växte ihop fel och detta visade sig i form av en extrem värk, först i magen där den från början satt (därav op) sen tog det mitt ben och fot, fick börja gå med kryckor bara ett par mån senare och ett halvår senare tog det även min ena arm och hand vilket resulterade i att jag inte längre kunde gå med kryckorna. Jag blev alltså delvis förlamd i hela min halva kropp, det tog även mitt huvud och ansikte senare så det är precis i hela halvan.

Pappa fick bära in mig på sjukhuset då jag inte alls kunde röra mig, min ena hand var helt låst med böjda fingar, hur jag än kämpade fick jag inte upp dem. Det blev nya utredningar på sjukhuset och jag hamnade i rullstol. De visste inte riktigt hur det kunde bli såhär så jag bodde mer eller mindre på sjukhus under mycket av min tonårstid, vet inte hur många läkare jag varit hos och att det blev såhär efter bara en enkel op gjorde min tillit till sjukhuset lika med noll ungefär.

Känslan då min dr talade om att jag helt enkelt fick lära mig att leva i rullstoeln var nåt grym, likaså känslan att inte kunna röra sig knappt alls. Fy så hemskt det var och att jag bara var 16 år gjordet kanske det hela ännu mera tragiskt på nåt vis för det är ju då man ska börja leva, ja alltså ni förstår nog vad jag menar.

Visst lärde jag mig att tackla det hela och jag övade upp min vänstersida, var från början högerhänt, men gav mig tusan på att jag en dag tom skulle kunna skriva med vänster och skam den som ger sig :) Jag lyckades nämligen, efter enormt mycket slit.
Är idag lika vänsterhänt som högerhänt.

Ja, på sjukhuset kunde dem alltså då inte hjälpa mig så mycket mera utan mest se till att jag hade en bra smärtlindring och sådär. Såklart fick jag oxå regelbunden sjukgymnastik och såna grejer.
Men redan från första dagen i min rullstol sa jag för mig själv och för andra också för den delen, att jag ska kunna gå igen en dag.
Jag slet så för att nå mitt mål och min grymma envishet blev nog min räddning. Det och så den alternativmedicin jag började utforska.

Jag var hos en massa olika och en dag uppfylldes min önskan. Jag kunde gå igen!
Vilken känsla det var säger jag då bara :) Det gick såklart inte så snabbt men det gick, ja med kryckor då förstås men ändå. Vilken frihetskänsla, kommer fortfarande ihåg hur jag kände det den där dagen.
Jag satt i rullstolen i typ två år.
/Cornelia