anglavingarochappelskruttar

Ja nu är jag helt avtrubbad av allt de ska envisas med att ge mig på sjukhuset, avskyr allt vad mediciner heter men vad gör man? Och för den delen så är det minsann en lättnad med de här sprutorna, syrgasen och allt för att inte kunna andas riktigt är verkligen det värsta jag vet. Shit vad det tar och det känns som om mina lungor just nu sitter utanpå ryggen, tufft!

Ja, hur det då gick idag? Hyfsat antar jag dock inga förbättringar sen i helgen men det var inte att vänta heller för det tar ju ett par dagar för Antibiotikan att verka. Så det rosslar och väser nåt hemskt och jag har hög feber ännu och emellanåt får jag så himla svårt för att andas.
Jag fick då dropp, ett par påsar och så med mediciner i plus en extra spruta med en sorts Antibiotika, de har ändrat dosen sen i helgen då den måste vara högre, allt för att snabba på och för att försöka undvika nya ärr på mina lungor. Jag vågar inte ens räkna ihop hur många tabl jag nu tar på en dag alltså.
Denna Antibiotikan är oxå rena döden för magen om man haft magsår så jag hoppas det håller sig i schack, känner ju av det där jag hade såna problem med i somras då o då men bara det att HAN är fast gör då mycket för det ska jag då säga.

Så nu är jag super duper trött men kan andas skapligt så visst ger såna här svängar bra resultat, trots min starka motvilja.
Jag låg och slumrade lite till och från på sjukhuset och att jag sov relativt bra inatt gör mycket för jag känner mig piggare ändå idag fastän jag då egentligen inte är det. Sömnen är då viktig och särskilt när man är sjuk. Dock ska jag ju inte ligga så mycket så satsar mest på att göra det under natten så det förhoppningsvis blir mer koncentrerat när det lixom bör vara sömn, jag har aldrig kunnat med det där med att sova dagtid egentligen fast jag såklart behöver det i såna här lägen.

Nu ska jag slänga mig framför braskaminen och försöka få upp värmen min!
/Cornelia

Jaha jag hade inte så pass mycket flyt så att det idag skulle räcka med en runda till vårdcentralen. Pratade precis med min dr som ringde nu och jag lär till lasarettet idag då.
Jag ska dit och vara där minst två timmar då de ville ge mig dropp och Antibiotika på det sättet, allt för att snabba på det hela lite. Så ska dit kl 11, som jag hatar det där bygget men ska ju inte gnälla alltför mycket nu då jag lika gärna hade kunnat legat där nu, var ju bara lite omständigheter som gjorde att jag fick komma hem igen i lördags, ja det var ju inte så att jag propsade på att få stanna heller förstås :P
Jag är hellre hemma och är sjuk än ligga där och bara glo i taket, det har jag gjort tillräckligt i mina da´r ändå.
Så jag är alltså inte sådär ledsen över att de fortfarande varken sluppit kräksjukan eller fått mer plats på avdelningarna på mitt hemmasjukhus, läkaren sa att det nämligen fortfarande ser lika ut så jag får komma hem sen i em igen :)
Ett par timmar ska jag väl härda ut där antar jag, brukar faktiskt känna mig lite piggare när jag fått dropp, hög feber har ju en tendens att snabbt torka ut en och särskilt på mig då också eftersom kroppen fortfarande inte hämtat sig helt av den där utorkningen jag hade för ett tag sen. Det hinns ju liksom inte med mellan varven, denna vintern har verkligen varit lite av en ond cirkel på mig och allt det sjuka jag jämt ska dra på mig :S
Nästa vinter får jag göra slag i det där som jag nu sagt ett par vintrar i rad, att jag inte ska bo i vårt kalla land då utan i en stuga i Spanien eller nåt, överlever inte en vinter till här kan jag aldrig tro, haha :P
/Cornelia

Gårdagen var si sådär lagom kul då jag verkligen var ett vrak av min lilla sömn jag fick till natten som till igår.
Men så tog jag en liten tripp till mitt "jourhem" där jag som vanligt var varmt välkommen :) Jag vet verkligen inte vad jag skulle gjort utan alla dörrar som jämt är öppna för mig.
Jag ramlade i sängen där så fort jag kom nästan och sov ett par timmar, tänk så konstigt det där med att jag bara inte får ro vissa dagar hemma i mitt egna hem, eller konstigt är det väl egentligen inte för jag har så myckjet förknippat med HONOM och hemmet men illa är det då iaf.
Efter ett par timmars sömn blev jag genast betydligt piggare, fick dock endel kommentarer om att jag såg allt annat än pigg ut, folk runt mig är inte riktigt vana vid att mitt "dåliga" syns på mig då det krävs endel för jag ska se riktigt sjuk ut men 40 graders feber i många dagar och att inte få tillräckligt med luft sätter nog sina spår. Att inte kunna andas riktigt tar nåt extremt på ens krafter.

Sen kom då min andra äkta hälft hem lagom tills jag hade sovit lite. Min kompis H ska jag kanske förtydliga det hela med :P Så sen tog vi det mest allmänt lugnt vilket jag verkligen behövde och att umgås med henne piggar ju alltid upp :)
Vi såg Disneys nya film, "Trassel", superfin ju, vi såg till att även männen som var här fick se en riktigt fin äkta film, haha ;) Jag eller jag och H försöker få endel att förstå att det inte enbart är riktig skräckfilm som är värt att se, mitt psyke pallar inte sånt just nu direkt då jag redan har en massa skräck i mitt liv.

Så eftersom jag stannade här över natten fick jag bättre och lugnare sömn om man då bortser från lungorna som envisas med att tjabba med mig. Jobbigt att inte kunna ligga ner riktigt och sova, får så ont i min nacke men det är klart, får ju luft iaf men vadå pest eller kolera.

Jag klarade mig på de mediciner jag själv har hemma igår men fick ta min spruta och lite sånt, dock lär jag nog inte slippa undan sjukvården idag då de också vill lyssna på lungorna och sådär regelbundet nu.
Min läkare ska ringa här nu på morgonen så får vi väl se vad det blir, jag hoppas det räcker med en sväng till VC bara.
/Cornelia

Hipp hipp hurra för fine A idá :) Grattis min älskade brorson som idag blir hela 11 år!
Tänk när han var sådär liten och jag kämpade för att få honom att sova trots det hemska åskovädret vi hade den där första natten då han skulle sova hos mig. Inte klokt hur ungarna växer alltså, hade jag inte vetat bättre kunde jag ju nästan få för mig att jag håller på att bli gammal eller nåt :P

Jag hoppas du får en fin dag gubben och att du orkar stå på benen dina trots kalas i dagarna två :) Han var tyvärr inte den piggaste igår då han också var förkyld och sådär men det artade sig rätt bra när de andra ungarna droppade in :)
Pussar o kramar i mängder från mig till dig <3
/Cornelia

I brist på sömn som kan infinna sig gör jag en sån här tänkte jag :)

Senaste:
* Kompis (ar) du träffade- Alla på kalaset igår så det var många nära o kära.
* Personen du pratade med- Pappa igårkväll.
* Du fick sms av- Min kompis H.
* Du kramade- Min äldsta brorson igår när jag skulle åka hem från hans kalas.

Idag:
* Kläder- Grå/lila fleecedress som jag alltså använder som pyjams, en tunn långärmad jamaströja, raggsockar, en fleecejacka ovanpå dressen och trosor.
* Bättre än igår- Förhoppningsvis tar mina mediciner bättre idag

Imorgon:
* Är det- Måndag den 31 och sista dagen i Januari 2011, inte klokt!
* Planer- Får väl infinna mig på sjukhuset eller min VC antar jag.
* Något tråkigt som häner- Just nämda ovanför.

Favorit:
*Nummer- 6, japp har alltid varit mitt turnr fast vet egentligen inte om jag har några konkreta bevis för det :P
* Färg- Rosa
* Årstid- Sommar som jag för övrigt vill ha nu!
* Saknar du någon? Japp många.
* Humör just nu- Trött!

Frågor och svar:
* Det första du gjorde idag? Tog astmamedicin.
* Vad åt du sist? En leverpastejmacka.
* Vad irreterar du dig på? Orättvisan i vår värld.
* Tror du på distansförhållanden? Kan väl funka men är dock jobbigt och frestar nog rätt hårt.
* Vem tänker du på just nu? Min kompis som jag just nu skriver med på msn, en tjej som jämt får utstå en massa skit.
* Tror du den person även tänker på dig? Det skrev hon nyss :)
* Vart reste du sist? Lär väl varit trippen till Danmark.
* Vad gjorde du igår? Var på sjukhuset och på kalas.
* Liknar du din mamma eller pappa? Brukar få höra båda men mest pappa och absolut till sättet plus att ögonen garanterat är från honom.
* Ler du ofta? Ja, jag brukar ha lätt för just det.
* Väl en; kärlek, skönhet eller kreavitet- Kärlek
* Önskar du dig nåt när du ser en fallande stjärna? Japp, ser dock inte det särskilt ofta men det har hänt en gång.
* I vems säng sov du i natten till igår? Min egen.
* Vilken färg har din tröja? Rosa, grå/lila och lila. Ja som jag skrev här uppe har jag ju tre på mig just nu.

Sorg:
* Har du nånsin gråtit så tårarna tagit slut? Ja.
* Har du gråtit dig till sömns? Ja.
* Gråter du när du skadar dig? Knappt gjort det iaf sen jag blev vuxen, alltså gråtit för det.

Lycka:
* Har någon annan än din familj sagt; jag älskar dig? Japp.
* Har du nånsin sagt; jag älskar dig och menat det? Vad är det för fråga då? Klart jag menar det när jag säger det!
* Har du en flick/pojkvän? Nix och så ska det minsann förbli då jag fått nog av allt vad killar heter! :P
* Är du nöjd med det? Var ju inte mitt beslut att bryta men med facit i hand så det bästa beslutet antar jag.
* Är du kär? Nix inte nu längre.

Hat:
* Vem hatar du? Hat är ett starkt ord men HONOM hatar jag då verkligen!
* Har du nånsin gjort en hat lista? Nej.
* Är du en mobbare? Nej aldrig!
* Har du varit så arg på nån så du börjat gråta? Ja verkligen.
* Har du blivit sviken nån gång? Jadå.

Nu ska jag slänga på lite mera kaffe :)
/Cornelia

Det blev gårdagens dom på sjukhuset. Vad ska man egentligen säga?!
Min första tanke när jag hörde detta var, jaha denna gången får jag väl skylla mig själv då det ju bara måste va från vaccinet :(
Jag har såklart känt av de relativt snabba förändringarna men inte trodde jag det var så pass allvarligt redan, många gör likn fel då de antar att det är pga sin astma fick jag igår höra. Det och så säkert en dos av förnekelse på mig skulle jag tro. Jag vet ju om nån hur en lunginfl känns men ville inte känna efter så mycket kanske. Fel jag vet men min sjukhusrädsla är inte att leka med!
Min andning blev under dagen igår försämrad så när jag kom in till sjukhuset var de snabba med att ge mig en massa mediciner, de är mer effektiva än de jag har hemma om man bortser från den där sprutan jag själv har men trodde inte jag behövde den. Fick dock en där sen. Plus en massa annat.
Läkaren ville lägga in mig och mitt svar blev direkt, är det ett måste? Fick till svar att en dubbelsidig lunginfl på en astmatiker är allvarliga saker och inget att leka med...Men så var det platsbrist på ena avd och vinterkräkan på den andra så detta skulle isåfall bli 10 mil bort...Fick då ist åka hem med löftet om att få räkna med att åka in med jämna mellanrum här den närmsta tiden för lite syrgas, såndär astmamedicin att andas in direkt (så effektiv jämfört med mina astmaspray) och sen fick jag åka hem mycket tack vare min långa erfarenhet av astmatiker, jag vet ju hur man ska gå tillväga i sömnen tom skulle jag tro.

Så efter en timme fick jag åka hemåt igen, fulldrogad och med en massa på recept. En hästkur av Antibiotika bl.a.
Ska också öka upp alla mina astmamediciner.
Jag drog upp att jag efter en veckas tid efter vaccinet förra vintern fick en dubbelsidig lunginfl som i sin tur ärrade min ena lunga nåt grymt, att jag sen efter det haft 4 infl och så nu efter bara några dagar efter vaccinet åker jag på en ny dubbelsidig, det måste ju vara det där vaccinet. Fick till svar att man ju inte kan veta det men även denna dr hade hört det där med att 8 av 10 astmatiker fick lunginfl av det men så sa hon att en lunginfl klarar jag trots det såklart är tufft men en svinflunsa hade jag inte klarat av.
Så jag hade ju inget val ang vaccinet egentligen men ändå, så typiskt och nu har jag liksom tagit beslut själv om att spruta in det här medvetet...Kluvet!

Jag var så slut efter sjukhusrundan men åkte ändå till min bror och hans familj, tog min lille pluttefis och låg och myste på soffan innan kalaset skulle börja så bara det mådde jag ju bättre av plus att min andre brorson vilkens kalas det var sa hur kul det var att jag kom fastän jag var så sjuk. Värt det alla ggr! Dock orkade jag inte stanna så värst länge men över maten och allt iaf. Jag fick ju stränga order om att vila mycket men ska inte ligga alltför mycket och aldrig plant för då får man lättare vätska i lungorna plus att risken för det ökar pga astman.

Jag sommnade relativt tidigt, kanske runt elva tiden, hade pallrat upp bra med en massa kuddar men så vaknade jag igen vid halv fyra tiden och kunde bara inte somna om, fick ta mediciner för andningen men sen gav jag upp och gick in för att sätta på kaffe ist. Jag drömde så hemskt också.

Fick ju ett telefonsatmtal från polisen igår också...Hon ringde mest för att den där killen jag skrev om här nyligen åter igen hade hört av sig och en massa ggr, han som jag var ihop med i somras. Polisen har ju två telefoner som är mina med mina nr i just för att kunna hålla koll den vägen.
Tycker mest han bara är patetisk för inte vill jag ha med honom att göra nu heller precis som jag kom fram till då när jag bröt helt.
Sen nämde hon då också att HANS advokat vill veta vart jag befann mig den natten då HANS bror tog sitt liv, om jag har alibi på detta osv...Det är ju helt sjukt!
Jag har fått den frågan innan och då av en polis men vad tror dem? Att jag är människa till att hänga en vuxen karl?! Jag var inte ens i kommunen då utan var i ett av mina "jourhem" och då när jag fick reda på att han tagit sitt liv skojade mannen i det huset att ja, han kunde ju egentligen inte veta att jag var där då han sov och nu blir han kanske då kallad som vittne, haha kan man annat än skratta egentligen?! HAN och HANS advokat försöker verkligen med ALLT nu!

Jaja, som jag brukar säga har jag inget att dölja alls i allt detta och det lär bli tydligt under rättegången då de inte kommer få fram nåt på mig mer än den där misshandeln och den står jag fortfarande för!
/Cornelia

Jag gick och lade mig tidigt igår, orkade inte ens se klart omröstningen av "Let´s dance". Jag somnade rätt så fort men vaknade nästan lika fort igen av mardrömmar. Jag är verkligen inne i en tuff period med det där sovandet nu. Hela natten har varit grymt jobbig och klockan fem gav jag upp och började ist sörpla i mig kaffe.
Jag vet att jag är extremt nojjig men en gnagande olustkänsla sitter kvar i mig efter drömmarna inatt, är så rastlös vilket jag även var igårkväll. Men det beror säkert på att jag nu typ inte gjort nåt direkt i ett par dagar pga febern och den biten.
Undrar just hur länge det kan sitta i efter vaccinet? Jag är helt igentäppt och mina lungor gör sig mer och mer påminda men sådär brukar det bli bara jag är lite täppt nuförtiden. Däremot så var mamma på mig igår om att jag borde ringa lasarettet idag för febern är så hög trots Alvedonen, inget ovanligt på mig direkt men nu har det ju gått et tag sen sprutan så kanske det ändå är lite konstigt, vad vet jag? Men det där med sjukhus är inte min starka sida om man säger så...:s
Jag blir ju bara tröttare och tröttare så visst börjar det hela bli jobbigt, hostat hela natten och det där med mina lungor är lite oroväckande men jag är nog lite extra nojjig här, just för hur det blev förra vintern, jag förknippar ju det med vaccinet fastän jag inte har några riktiga bevis för det.

Plus att idag vill jag ju ist lägga min lilla ork på kalaset hos min bror och hans fina familj :)
Jaja vi får väl se vad denna dag vill säga.
/Cornelia

Febern hänger kvar och är rätt hög men jag märker faktiskt inte av det sådär som jag nog egentligen borde (konstigt då jag ju i vanliga fall bara har runt 34, nu är det konstant över 39) Men tydligen är detta rätt vanligt för dem som har struma.
Jag blir inte liggandes av det men fryser grymt mycket (är så frusen i vanliga fall ju) får lätt huvudvärk och blir såklart lite tröttare. Vet ni att man drömmer mycket lättare när man har feber? Detta finns det bevis för då man ju sover lättare pga febern. Detta känner jag av och som ni vet så drömmer ju jag mycket även utan feber så detta är jobbigt. Plus att jag lär upp på natten för att ta Alvedon, sen är det inte lika lätt att somna om alla ggr. Idag gav jag upp sovandet vid halv sex tiden så får rätt långa dagar. Vilket såklart tar ut sin rätt!
Jag är även snuvig och lite sådär allmänt ur gängorna och detta måste ju bero på vaccinet men hur länge ska nu detta sitta i då? Ja, det återtsår väl att se antar jag.

Ikväll skulle ju jag ha fest med ett gäng kompisar, passa på nu när jag äntligen piggnat till från det vanliga men det gick ju si sådär, får ta det en annan dag.
Och imorgon är det kalas för min brorson som snart fyller år, hoppas jag inte blir sämre nu för då orkar jag nog ut dit iaf, en sväng åtminstone för som sagt, blir ju inte så himla sjuk av det hela trots allt.

Hoppas ni alla får en fin fredag med mycket av det obligatoriska fredagsmyset :)
/Cornelia

Tänk vad snabbt allt sprider sig, visserligen bor jag ju in en liten håla men ändå.
När jag blev singel igen då för ett tag sen spred detta sig snabbt och folk är lite smått fräcka alltså ;)
Under tiden jag varit tillsammans med G har jag ett antal ggr fått höra en fras utav två av mina kompisar," blir det slut med din kille så finns jag så du inte glömmer det". Haha sa jag bara och tänkte väl egentligen inte mer på det :)
Sen föll det sig som så att båda dessa ringde mig nästan typ samma dag som G gjorde slut och såklart hörde de på mig att allt inte var som det skulle, hade väl inte lika lätt till skrattet som vanligt eller nåt.
Iaf påminde de mig om att de faktiskt fanns och de gjorde lite pr för sig själva kan man väl säg :)
Detta är två killar jag på senare år fått in i mitt liv, av olika orsaker. En av dem är en kompis kompis och den andre är en skolkompis och även det vittne jag har till den där misshandeln.
De är jätte trevliga båda två men inte är jag då intreserad och vad tror dem liksom, att man bara hoppar in i nästa efter ett förhållande på ett halvår nästan, många gör kanske så för att glömma det förra men inte jag iaf.
Men jag är ju alltid ärlig så jag säger vad jag tänker och tycker och de köper såklart det och nöjer sig med att bara vara kompis med mig ist.

Men så drömde jag tom om den ena killen här inatt, den gamla skolkompis som alltså oxå är mitt vittne. Han vägrade att vittna om jag inte ville bli ihop med honom, haha löjligt va?! :P
Jag erkänner att jag efter dessa år med HONOM blivit lite allmänt paronoid, för mycket för mitt eget bästa många ggr. Lika det där med att jag lätt tänker på hur det kan bli om de inte kan ta ett nej...Det var ju sådär enkelt det började med HONOM. Men visst inser jag att jag såklart inte kan börja misstänka var och varannan människa.

Och så är det även en annan som visat sitt intresse, en tjejkompis...Där blev jag lite smått ställd och paff måste jag säg :P Detta är en som jag egentligen bara känner lite ytligt sådär, haha tänk vad mycket man ska vara med om.
Jag har aldrig varit intreserad av tjejer på det viset utan killar har jämt varit det rätta och det enda valet för mig.
Och så kommer det garanterat förbli. Inte för att jag har nåt emot de som faller för samma kön eller sådär men för mig har den tanken liksom aldrig bara funnits.

Visst är det hela lite smickrande men jag ska då minsann ta och vara själv nu, orkar inte med det där och vågar bara inte ge mig in i det då det gör för ont i slutändan. Jag måste ju lägga min kraft och tid på mer viktiga saker.
Jag vet att jag sa samma sak då i somras men att jag sen ändå vågade med G, men det var ju en annan sak för G hade jag då haft kontakt med länge och jag trodde ju verkligen att han skulle vara annorlunda.

Så svaret på min rubrik här är, jovisst är jag ledig och fri men dock inte ute på nån marknad i vilket fall. Varken för killar eller tjejer :P
/Cornelia

I eftermiddags kom våra fina släktingar på besök, det är detta par som jag tidigare skrivit om, de som jag ser som mina "bonus mormor/morfar". Det är två helt fantastiska människor<3
De brukar inte göra sig nån brådska när dem kommer så blev att de stannade på middag också så vi har haft en himla fin em och kväll tillsammans :)
Föll sig så att även min syster yster och två gemensamma kompisar till oss kom, och så kom även kuse min och min moster så huset fullt i vanlig ordning, vilket jag trivs superbra med!
Så trots att det krassliga under hela dagen hängt i sig på mig så har jag haft en bra dag :)

I eftermiddags ringde de från advokatbyrån, jag tror jag skrev att hon fick avsluta vår träff lite tidigare än beräknat då häromdagen när jag var där, iaf har hon en privat familjekris i hemmet så nu kan hon inte jobba lika mycket under en tid framöver. Jag blev genast rädd för att jag skulle få höra att jag nu skulle ha en ny advokat, för jag har ju redan fastnat för denna. men så var inte fallet utan hon ska ha kvar endel av sina fall, särskilt de hon kommit långt i vilket hon inte har gjort i mitt men hon vill hålla i mitt själv så ska inte ha nån ny, skönt.
Det blir dock inte som tänkt med träffar och sådär utan vi kommer ta mycket av det på telefon, gör väl egentligen inget så jag har inget emot detta. Jag har ju fortfarande inget datum för rättegången så vi ska nog hinna med att gå genom allt och att jag inte ska åka dit så ofta är ju bara bra för mig då denna byrån inte ligger i min stad.

Jag vill bara få ett datum och få kunna känna det hela med HONOM snart är över, samtidigt som jag inte vill. Kluvna känslor helt klart! Jag bävar redan för den dagen HAN är fri igen och så länge inte ens rättegången börjat dröjer det ju ett bra tag till...Men det hade ju också varit lättare att gå vidare då allt varit över, på ett sätt. Ja, man kan vrida och vända på det ett bra tag till.

Vet ni förresten vad jag hade gjort häromnatten?
Jag är ju lite av en "sleep walker", det är ingen nyhet direkt :)
Jag vaknade då av att jag stod vid min ytterdörr med mitt pepparspray i högtsa hugg, jag visste alltså inte att jag gått dit. Konstigt! Men jag var väl antagligen rädd för att HAN var utanför mitt, vilket det oftar handlar om i mina mardrömmar. Jag drömmer fortfarande grymt mycket, särskilt när jag ligger ensam ute i min stuga, så fort jag är i närheten av nån annan sover jag lugnare. Men detta är nåt som just nu bara är psykiskt för HAN kan ju inte längre komma åt mig så jag måste fortsätta att envisas och jobba på att komma över detta.
Skam den som ger sig brukar det ju heta säger dem :)
/Cornelia

Vaccinet jag igår tog har visat sig nu då jag igårkväll fick hög feber och var allmänt hängig.
Tänk vad konstigt att det kan visa sig så snabbt, man kan ju bara undra vad det egentligen är de sprutar in :s
Jag var också så väldigt trött så jag ansåg mig inte ens orka ha hand om min lille pluttefis inatt, då är det rätt illa men jag ville bara få sova riktigt och jag gjorde faktiskt det hyfsat iaf, sov alltså. Fick upp inatt och ta Alevdon då jag var helt kallsvettig och sådär men somnade om igen och sov ända till vid nio imorse, vilket är riktigt länge för att vara här hemma då jag fortfarande annars vaknar i gryningen utan att kunna somna om när jag sover hemma.
Så min brorson fick ist kura med sin farmor och farfar och jag får satsa på att ha honom en annan gång, eftersom hans föräldrar jobbar som de gör så är det rätt ofta han behöver sova borta, finns ju inget nattis här men tror nog ändå de helst hade velat ha honom som hos nån av oss :)

Idag är jag fortfarande febrig och lite smått krasslig, är så mör i hela kroppen och har ont här och där och är helt slut. Detta är ju en rätt normal och vanlig reaktion på sprutan just då jag vet många som blev likadana förra året men detta är ju så typiskt då jag just blev bättre i mitt mående. Men jag tar såklart hellre detta lindirga än en lunginfl t.ex så jag hoppas då att det stannar vid detta "lilla".

Förresten på tal om nåt helt annat nu; är det nån mer som har strul med att lägga in klipp från Youtube på blogg.se? Det funkar inte för mig fastän jag gör precis som man ska, det funkade förra veckan ju men nu går det bara inte vilket är lite skumt.

Nu är det kanske läge att få på sig lite riktiga kläder, sitter fortfarande i min pyjamas jag :)
Ha en bra torsdag på er!
/Cornelia

Japp nu är det gjort, jag har tagit det där omtalade vaccinet för svininfluensan. Som jag velat om detta och som jag skrev innan, är fortfarande inte glad i det men jag hade väl helt enkelt inget val bara, då varenda läkare som undersökt mina lungor dykt mig om detta.
Nu är det bara till att hoppas det hela går bra, är ju fortfarande inne på att den där allvarliga lunginfl kom tack vare vaccinet förra vintern. Men det är klart, bättre med en lunginfl än flunsan antar jag.

Var även inne för att ta blodprover för att se om de blivit bättre av medicinändringarna för struman och det. Hoppas det men känns iaf som det tycker jag.

När jag sen skulle in till sta´n idag tog jag en sväng nerom affärerna, skulle bl.a köpa lite födelsedagspresenter och så :)
Kom gåendes på trottoaren och framför mig gick det en gammal tant med rollator. Rätt som det är ser jag hur hennes rollator bara glider rätt ut mot vägen och själv så ramlar hon framstupa rätt ner i marken.
Jag sprang fram direkt och ser att det kommer en karl i rollatorns väg men tror ni han hjälper till? Nej han bara går vidare trots att han tittade på allt! Så jäkla illa!
Jag var alltså iaf fram och hjälpte henne upp, då talar hon om att hon kan inte resa sig själv för hennes blodtryck är jättelågt så hon blir för yr för att klara av det. Jag frågade ifall hon slog sig men nej det gjorde hon inte, däremot sa hon att hon blev rädd och lite skärrad och så fick jag stå med henne arm i arm ett tag så att hennes yrsel skulle lägga sig igen. Hon var så himla tacksam och tackade mig gång på gång. Hon fick lite skavsår i ansiktet men som tur var klarade hon alltså sig bra ändå.

Jag tvekade inte ens utan handlade bara rent reflexmässigt men tydligen gör inte alla likadant, så dåligt för hur svårt var det lixom? Blir så arg på sånt beteende och det var allt bra nära att jag började skälla på mannen där då men bet mig i tungan och lade min energi på tanten ist.
Och som sagt Linda, hade ju inte sett ut bra i den stundande rättegången om jag hade hoppat på honom, hihi :P

Så dagens goda gärning kan jag checka av och nu ska jag ägna kvällen åt min pluttefis som ska sova hos mig inatt, hoppas vi slipper magsjuka denna gången :)
/Cornelia

Ett för mig stort och skönt ögonblick kom idag.
Jag tog nämligen en skön vinter promenix, vad är det då för särskilt med detta, en promenad lixom?
Jo jag kunde gå ensam (ja jag hade visserligen min lille pluttefis i vagnen med mig oxå) utan att behöva vara livrädd för att HAN skulle komma efter mig eller se mig. Detta var en frihetskänsla utan dess like alltså, sen att jag gick och sneglade mig bakom axeln hela tiden ändå är ju en annan femma. Men  jag visste ju med all säkerhet att HAN bara inte kunde komma, vilket jag inte gjort på jag vet inte när. Som jag längtat efter den här känslan!
Jag kunde ju oxå bara gå idag då jag sluppit mina kryckor efter många mån så gissa att jag bara stornjöt av våran promenix :)
Och såklart bar vägen till mitt älskade hav! Vi var ute i tre kvart säkert och lille M somnade i vagnen sin så jag fortsatte i bara farten liksom.
Ja det var verkligen jätte härligt och jag är så innerligt glad av att veta att HAN sitter där han hör hemma och ska!

Detta var sista delen i denna utmaningen och det tog då mer än 30 dagar för mig att göra klart den men den blev ju klar iaf :P
/Cornelia

Hipp hipp hurra för fine J idá! Ett stort GRATTIS till dig vännen :)
Detta är en superfin människa som också "råkar" vara mitt ex, vi var tillsammans ett rätt bra tag för typ två år sen eller nåt men efter våran brytning fortsatte vi vara vänner och väldigt bra sådana också :)
Jag var en av de första han lärde känna när han flyttade till Sverige, han hittade mig på nätet och på så vis blev det sen att vi blev ett par. Han är från Afrika från början så det var bara engelska som gällde i början men jag var snabb med att få in honom på svenskan för det där var lite jobbigt, jag är ju expert på svengelska så det blev lite kul missar här och var när vi började prata :P
Men så var jag inte så super duper kär i honom så jag gjorde slut med honom efter ett tag och jag gillar fortfarande hans svar och resonomang där då han var himla rak mot mig, precis som man ska!
Jag fick till svar; "Jag vill inte att du på nåt vis tar kontakt med mig utan jag lär göra det när jag kommit över dig då jag är så kär i dig och iaf vill ha kvar dig som vän", raka rör alltså och det funkar då för mig om nåt så vi hade ingen kontakt alls där ett tag och sen kom han till mig när han var redo och än idag är han en jätte bra kompis till mig. Lite sällsynt det där med att va så bra kompis med sitt ex men varför ska det lixom strula?
/Cornelia




          

Jag var ju hos min "häxa" igår och som väntat var mina värden under all kritik, superusla med andra ord. Hon gav mig en massa nålar men sa sen att hon trodde att det skulle behövas en behandling till (och faktiskt är hon inte en sån som säger så för att få in ännu mera pnegar utan hon är jämt uppriktig) innan det lyckas vända. Det har ju varit så mycket med kräksjukor, lunginfl, öroninfl m.m. Och nu är det också väldigt länge sen jag var där så brukar visa sig så då. Hon själv råkade ju ut för en olycka och bröt lårbenet så hon har inte kunnat ta emot några på ett tag. Nu jobbar hon då lite för de mest behövande :)
Jag blev som vanligt helt slut efteråt, genast när jag är där känner jag hur all min värk blir som bedövad,  är så skönt!
Men sen känns det då som om man blivit överkörd av en ångvält, tänk vad lite nålar egentligen kan göra. Kommer nog aldrig förstå mig på det där fullt ut men jag om nån kan ju iaf intyga hur bra det hjälper för jisses vilken skillnad det är på mig nu och som när jag började där för många år sen. Jag kunde ju knappt äta nån mat över huvud taget då jag bara var allergisk mot det emsta och det har hon "plockat" bort, helt fantastiskt!
Jag är henne evigt tacksam, lika jag är för de människor som rekomenderade mig dit :)

Sen blev jag då jätte dålig igårkväll, fick så grymt ont, främst i min mage (där roten till allt ont sitter) och sen i hela mitt ben. Tur i oturen så svimmar jag ju av titt som tätt när det är som värst, vilket faktiskt är lite av en befrielse för värken är inget att leka med i såna lägen, kommer bara sådär plötsligt också så skulle jag typ vara uppe, stå eller gå så bara ramlar jag ihop.
Det blir då såhär på mig just för att mina nervbanor är kaputt.

Efter ett antal timmar inatt kunde jag sen somna bort från det onda, rätt så bedövad av smärtstillande, helt groggy :P
Vaknade sen rätt tidigt imorse men kände direkt en stor skillnad på värken så det räckte med en behandling och idag kan jag gå utan mina kryckor, gud vad skönt det känns! Min värk är med andra ord så bra den kan vara vilket är otroligt skönt för jag har varit i en sämre period himla länge nu.

Så jag bara går runt och småler idag och så har jag sällskap av min söte lille brorson som idag ska vara här så min dag är redan helt underbar och jag bara njuter :)
Just nu vilar min pluttefis så ville passa på att uppdatera här.

Håll nu tummen er för att jag inte blir sjuk av vaccinet som jag i eftermiddag ska ta!
Gillar fortfarande inte det där men ska iaf då jag egentligen inte har nåt val.
/Cornelia

Mina ambitioner är följande:

* Få den utbildning jag saknar och vill ha, förskollärare eller dylikt, nåt inom barnbranchen iaf. (Har sen jag själv blev sjuk inriktat mig lite mer på barn med särskilda behov)
* Sen vill jag då såklart få ett bra arbete inom det.
* Få ett bättre och stabilare mående så jag i sin tur kan leva lite mer som jag vill, dvs skaffa egen familj och allt.
* Få ett riktigt och långvarigt slut på hela soppan med HONOM så jag sen bara kan slippa allt sånt elände det innebär att ha en galen människa efter sig.

Känns som jag strävat efter just de här punkterna hur länge som helst men jag ger inte upp utan fortsätter att leva med en stark förhoppning om att jag en dag får det såhär :)
/Cornelia

Det känns verkligen i mig nu att jag inte varit hos min "häxa" på länge, min kropp bara skriker efter hennes nålar.
Värken gör ju sitt bästa för att bryta ner en helt och fastän jag är van vid det blir det för mycket ibland, visst har jag smärtlindring som hjälper hyfsat men ändå. Jag har ju varit i en sämre period himla länge nu så jag hoppas lite nålar gör susen. Jag ska nämligen dit idag ist för igår då, som tur är kunde hon fixa en snabb tid till mig för jag måste få in ett besök där innan jag ska ta vaccinet för sen behandlar hon inte förrens två veckor senare, när man tagit det alltså.

Och min dr har redan ringt, lungröntgen visade att infl är borta så  han ville som jag misstänkte ha in mig redan idag för just det där vaccinet och sen lite provtagning. Men jag kan då inte idag utan får ta det imorgon.
Jag vet inte om han ville köra med lite skrämseltaktik då han vet att jag tvekat ang vaccinet. Iaf berättade han att han visste en som hade kassa lungor (lite mer än 50 % på ena så bättre än mina) denna ville inte ta sprutan fastän att alla rekomenderade det och nu ligger då denna människa i respirator pga att den sen insjuknade. Stackaren! Jag är fortfarande inte alls glad i tanken att jag medvetet sprutar in nåt som ingen verkar ha riktig koll på men jag har inget val, jag lär bara göra det och sen hoppas på det bästa.

Fastän jag var totalt slut igårkväll kunde jag inte somna. Allt om HONOM gick runt i huvudet på mig och jag är en sån som verkligen inte bara kan somna från mina grubblerier utan måste få ordning på det innan jag kan sova.
Så jag blev sittandes med att skriva istället, jag sammanfattar allt och låter bara tankarna flöda och sen komma ut den vägen då. Ett väldigt bra sätt och pennan går i bara farten, ja jag sitter faktiskt och skriver för hand :)

Sen när jag suttit en stund med det känns det faktiskt bättre trots att det bara är om allt det jag skriver då men som sagt, ett himla bra sätt att "bli av med" tankarna.
Jag sover jätte oroligt här hemma men måste envisas så jag kommer över det nån gång, dock är jag ju alltid jätte trött som en följd.

Även det här med mina mardrömmar brukar bli lite bättre när jag varit hos häxan min så ska be henne sätta ett dussin extra nålar för just det idag :P
/Cornelia

Jag blev faktiskt riktigt nervös för att träffa min advokat idag, vet egentligen inte varför men så var det och jag är en sån som verkligen aldrig blir nervös annars.
Men det släppte rätt så fort för min känsla om att jag redan tyckte om henne stämde absolut så när jag började prata med henne släppte det, dock var det inte det allra lättaste att försöka dra detta elände lite lagom stort men ändå få med alla viktiga detaljer.
Men som tur är har jag ju jämt mål i mun så det flöt på bra, hon som alla andra och jag tycker då att det hela är helt osannolikt då det är/varit två personer, helt sanslöst och detta är nåt som verkligen försvårar allt nu.
I och med allt prat idag fick jag oxå den där känslan i kroppen, den där känslan av hur det var den dagen då allt spårade ut, den dagen då det brast för mig och jag bara sparkade och sparkade på HONOM, ja allting ska ju upp till ytan nu och det är tufft! Men som sagt, jag tycker om henne och är det nån som kan sköta min talan så är det nog hon. Det finns ju som hon sa inga tvivel om vem som kommer vinna rättegången och den där misshandeln de har på mig kommer de inte komma så långt med, dock gör de ju såklart allt de kan för att försöka då det är det enda esset de har. Hon, alltså min advokat sa att det är bra att man visar att man inte tar vad som helst, så hon hejade lite där ang mitt beslut om att sparkas och slåss, dock är det ju egentligen fel och absolut när han låg ner men jag var så arg och hur länge hade han inte provocerat mig då?! Inte konstigt att det brast för mig!
Iaf är det då tydligt självförsvar så, och som jag brukar säga, jag står för det jag gör och ångrar inte det heller.

Ja jag överlevde alltså och nu är jag helt utpumpad, var så himla trött när jag kom hem. Och detta efter bara ett besök hos henne, så hur ska jag då vara i själva rättegångstiden!? Kommer vara ett vrak!
Men trots detta känns det skönt att det nu kommit igång på allvar.
Jag lär få räkna med ett antal besök till och idag hann vi inte ens riktigt klart då hon fick brått hem pga nån familjeangelägenhet. Men jag var där gott och väl en och halv timme, fick också skriva på lite fullmakter och sådär så att hon nu kan få ut den info hon vill och behöver ha, från polisen osv.

Planen var sen att åka direkt till min "häxa" men hon ringde återbud och tur var nog det då jag utan det är helt slut som sagt. Så ska till henne imorgon istället.
Lungröntgen får jag sen besked på imorgon.

Ja det var det hela av min dag. Tack alla ni som tänkt på mig idag och stöttat mig lite extra just idag, behövdes och jag uppskattar verkligen det vet ni.
Förresten så var jag där idag ensam Linda, jag hade säkert få ta med mig nån men ville lixom klara av det själv plus att jag tycker det inte var riktigt befogat att nån skulle ändra sin dag för mig, fick ju endel erbjudanden men ändå. Däremot så ska jag då ha många med mig i rättegången sen, det måste jag bara för att orka!
/Cornelia

Jahapp, dagen som jag båda bävat och velat ha är nu här :s
Idag blir det både en lång och tuff dag har jag en känsla av.
Jag ska först till sjukhuset, bygget jag verkligen hatar, ska dit för att röntga mina lungor, ett tvång innan vaccinet de sen helst vill ge mig redan imorgon, beroende på vad röntgen idag visar för infl måste vara helt väck i så fall.

Efter det ska jag sen direkt till advokaten, första träffen men efter telefonsamtalen jag haft med henne gillar jag redan henne, dock är jag nervös för detta för som jag sagt innan har jag placerat advokater i samma fack som poliser så inga människor jag vill ha o göra med egentligen. Men det var ju som min pappa sa, kom nu ihåg att hon om nån är på din sida, poliser vet man ju egentligen inte vart man har nånstans över huvud taget, ligger nåt i det! Men detta är så stort för aldrig har jag lixom suttit och pratat med en advokat sådär och idag ska jag då också försöka sammanfatta tre år av rent hel**te. Men hon gav mig en tid och sa att jag fick räkna minst två timmar så hon är nog beredd på att det är mycket som kommer upp.

Och direkt när jag är klar där ska jag sen till min "häxa", henne är jag då iaf inte varken nervös för eller ogillandes emot utan det jag bävar för där är mina reaktioner på behandlingen efteråt sen då. Men förhoppningsvis kan hon hjälpa mig lite snabbt och lätt för min värk är grymmare än nånsin nu, alla mån med kryckor har frestat så hårt på mina händer och handleder så vill bara bli av med dem hopplösa pinnarna! Och är det nåt jag behöver för att orka allt jag nu har framför mig så är det ju lite ny energi av hennes nålar :)

Ja detta var väl det som står på mitt dagsschema. Tillräckligt helt klart och särskilt då alla ställen ligger på helt fel och motsatta håll till varandra.
Igårkväll när jag pratade med en kompis frågade han vad jag idag skulle hitta på och när jag då drog detta och sen sa att jag både var nervös och annat så svarade han med, vadå varför? Försökte förklara och hans svar var bara; att jamen Cornelia, självklart fixar du det och jag lovar dig, jag är då varken eller för att jag vet att det just är du som ska klara det, hade det varit nån annan kompis så hade jag kunnat vara orolig över den men inte du heller för vad fixar inte du. Fint sagt och kan ju bara åter igen säga att jag verkligen inte hade klarat allt utan stödet jag får från alla de mina och mina kompisar.

På ett sätt har jag längtat efter idag för jag kan ju äntligen säga att det nu rör sig ang soppan med HONOM.
Jag ska ta med mina kalendrar idag, som bevis, kan då skatta mig lycklig för jag jämt varit så noga med att skriva upp allt o inget typ för nu ska dessa användas som bevis i rättegången sen, då jag skrivit upp varje gång HAN gjort nåt mot mig. Men visst känns det lite sådär skumt för jag har ju skrivet lite av varje i dem och nu ska då helt okända människor sitta och bläddra i dem, lika som jag sagt ang mina läkarjournaler om HAN och HANS advokat nu har rätt till att kräva dem pga HANS version av den påhittade aborten, det känns kränkande fastän att jag absolut inte har nåt att dölja.
Jag kommer ju verkligen bli helt "blottad" i rättegången.

Men visst tar jag det bara jag får ännu mera på HONOM, vilket jag får av att detta på mig dras fram och blir till "allmän beskådning".
/Cornelia

För nu lockar min gossiga säng på mig :)
/Cornelia

Jag åkte ju då till min kompis H och hennes sambo i fredags och stannade sen tills idag och jag hade det lika bra och skoj där som vanligt :)
I fredags blev det klassiskt fredagsmys framför "Let´s dance", heja Bagge säger jag då bara, han har alltid varit en favvo hos mig då han ju bara är sådär snäll och kramgo :P
I Lördags, ja alltså igår jobbade H men dock bara till ett, fast hann ju såklart sakna henne ;)
Sen hade vi en riktigt lugn lördag, var inte ens utanför dörren tror jag, vi sträcktittade på våran favvo "Sjunde himlen", H har massa sässonger av det, älskar det och har jämt gjort! Vi varierade dock med första sässongen av "Tre kronor", jisses vilken nostalgikänsla man fick utav det :P
Behöver jag säga att jag och H har precis samma smak i sånt här med film/serier? :)
Och idag började vi med att softa och ligga till oss länge, skönt och precis vad jag behövde.
Sen var vi hos deras grannar på fika, ett par som jag aldrig träffat innan men när vi började prata så är jag och tjejen där uppväxta på samma ställe så hennes bror känner jag mycket väl till då han är i typ samma ålder som mig, vad världen är liten!
Hade jätte trevligt och social/oblyg som jag är tyckte jag bara det var skoj med nya ansikten och namn :)
Och i eftermiddags åkte jag då hem igen så min helg har varit kanon med andra ord. Vi tre, alltså jag, H och hennes sambo klickar bra ihop så vi stortrivs tillsammans, vi lever som i ett riktigt kollektiv och jag känner mig då hemma där, skönt eftersom jag är tvungen till att variera mina ställen.

Sen jag kom hem har jag sen haft sällskap av min underbara syster yster och så ett par killkompisar till oss. Vi spelade spel, jag har alltid varit svag för allt sånt så trots att jag bara förlorade ikväll tycker jag det var kul :)
Sen kom vi att göra "Sanning eller konka" då A har det på sin mobil, visste inte ens att det fanns sådär, vi hade så himla kul. jag skrattade alltså så tårarna bara sprutade, vi tog den snuskiga versionen vilket bara blev ännu roligare, jag konstaterade att det minsann lär va rätt få som vågar sitta som vi gjorde och vara helt nyktra.
A är en sån som verkligen inte har några som helst gränser så allt kan komma från honom och då menar jag verkligen allt! ;)
Han konstaterade att det minsann är bra att jag numera är singel då det hela lätt hade kunnat bli kluvet annars, haha :P
Jag som så lätt blir generad utav sånt här just har då suttit med illröda kinder typ hela tiden, hihi!

Så jag fick alltså ett superkul slut på en superfin helg, perfekt ju!
Tack till alla er som gjort denna helg så bra för mig, ni vet ju att jag verkligen var i behov av det för att fixa morgondagen med allt det nu innebär.
Ni är bäst! <3
/Cornelia

Idag blir min ena kusin ett år äldre så grattis till dig K! :)

Detta hade också varit Olas födelsedag, Ola som var min svåger men som 2003 gick bort i cancer.
Det är med andra ord många år sen vi alla miste en hemskt fin människa men alla år just denna dagen tänker jag på honom. Han var verkligen en människa som aldrig gjorde så mycket som en fluga förnär och visst är det så orättvist att en sån människa inte ska få leva, han hade ju knappt fått börja för han var inte mer än 22 år gammal när han förlorade kampen. Men han slapp lidanet som han i så många år stod ut med och bara tog för vad det var.
Jag är övertygad om att han nu iaf har det bra och slipper att ha ont och va sjuk. Han övervakar oss på sitt eget lilla vis och på så sätt är han ändå med oss. Och fastän att vi alla har fått lära oss att helt enkelt leva utan honom så glömmer vi aldrig honom.

"Öppna landskap" med Ulf Lundell är till honom då det var en stor favvo hos Ola. Den spelades på hans begravning som också var just detta datum men för 8 år sen då då.
(Strular som bara den med att slänga in videon på denna så nöjer mig med en liten länk då då :s)

Nu är du i ditt eget öppna landskap Ola där havet står dig nära på sitt särskilda vis, vet ju hur svag du var för just havet och allt.
R.I.P Ola <3
/Cornelia

Är det nåt jag kan sakna så är det min frihet, eller mitt liv som det var innan jag fick in HONOM i det.
Jag kan inte längre göra precis som jag vill när jag vill utan jag lär hela tiden ha HONOM och DET i åtanke, jag måste t.ex tänka mig för när det gäller info om mig, adress, nr, mejl m.m. Allt som HAN ev kan få tag i och sen tracka mig via den vägen, nu vet ju HAN redan typ allt om mig och nu är det ju lugnare då han ju faktiskt sitter inom lås och bom men ändå, jag lär fortsätta så han inte får reda på de nya uppgifterna om mig, att fel får tag i det och sen får han...Ja det är många om och men och det retar mig så mycket för det är verkligen fruktansvärt fel att en galen människa ska få påverka en annans liv och trots att jag är emot det måste jag ju för min egen skull för det kan ju verkligen bli konsekvenser annars.
Det är sånt här man lätt tar för givet, menar vad spelar det egentligen för roll vilka som vet vart man är, när man är där osv...!? Rätt så "normala" saker men som sagt inte för mig då då.
Förhoppningsvis så blir HAN så normal han nu kan bli efter straffet och allt men detta är nåt som kommer förfölja mig länge för när rättegången väl är över är jag ju utsatt igen då HAN lär vara fri ganska snabbt tyvärr.
Så det jag kunnat släppa efter lite på nu när han är fast lär få bli ännu hårdare då. Men jag tar en dag i taget så ska inte fokusera på den tiden än.

Nåt jag också kan sakna är att kunna göra som jag vill utan att behöva ta sån hänsyn till mitt mående. Tänk så lätt det var innan jag fick värken och allt, kunde typ göra vad jag ville när jag ville. Nu låter jag inte mitt mående begränsa mig helt men som många av er vet så måste man ändå se till kroppen också och lever man då med ständig värk så är inget lika lätt som om man vore utan det.
Detta går ju även in i en annan bit, hade jag inte haft min värk och den biten så hade jag kunnat jobba och varit färdigutbildad nu så det saknar jag. Endel tror att jag har det bra som kan gå hemma hela dagarna och bara ta dagen som den kommer men det stämmer då inte för jag hade gjort vad som helst för att jobba hela dagen ist.

Att jag sen saknar en stadigare ekonomi är väl naturligt för de flesta hade säkert tagit emot mer pengar, det är verkligen inte allt men mycket för det kostar att leva och särskilt då om man är sjuk också och man blir då inte särskilt tät av att leva på FK.

Jag saknar ett par "riktiga" ögon. Detta är något som faktiskt begränsar mig rätt rejält fastän att jag även här gör mitt bästa med det jag ist har för visst hade jag kunnat vara helt blind t.ex.
Men pga mina ögon kan jag inte ta körkort och det är nåt jag verkligen velat ha, det är också mycket annat som faller bort eftersom jag är färgblind och sen ser så himla dåligt då då. Pga min fruktansvärt dåliga vidvinkelsyn vill ju inte ens min ögonläkare att jag ska cykla direkt och det är nåt jag alltid älskat, särskilt sen jag fick värken för det gör inte lika ont att cykla som att gå.

Usch det här inlägget känns verkligen som ett negativt ett men detta var ju vad jag idag skulle skriva så :S
Alla saknar väl alltid nåt antar jag men jag brukar trösta mig med att det faktiskt kunnat vara värre. Och så gör jag mitt bästa av det jag har att utgå med/från för det gäller att ta vara på det man har ist för att endast fokusera på det man saknar.
Att man sen då och då tänker på det man inte har är rätt normalt skulle jag tro för vem saknar inte nåt :P
/Cornelia

Tiden går verkligen fort alltså :) Jag vill på ett sätt att denna helgen ska gå fort då jag på ett sätt vill ha måndag men ändå inte. På måndag bär det nämligen av till första advokatträffen, ett stort steg i min röra ju. Jag bävar redan och fastän jag är den som typ aldrig blir nervös vet jag att jag kommer vara det då, känns ju sådär stort och liksom sitta och prata med en advokat, man har respekt för "såna" människor, lika som jag har för allt vad poliser heter, efter all kontakt jag har och haft med dem kommer jag jämt va skraj för dem, så är det bara.
Och även advokater ingår i det facket för mig då då. Men som jag också sagt innan så ser jag ändå fram emot det för jag kommer ju allt nämre slutet! Och vilken tur att jag har mål i mun, det får jag bra nytta av nu tror jag :) Jag brukar fär höra att jag är himla bra på att argumentera och det gör man ju verkligen i en rättegång, dock gäller det att jag håller mina känslor i schack för blir jag riktigt arg/uppretad eller ledsen bara forsar det ur mun på mig och det är såklart inte bra i alla lägen :P Men den äran ska jag då inte bjuda HONOM på där och då, utan får ta det när jag sen kommer hem då de mina får ta det ist ;)

För att ladda mentalt nu då och för att bara kunna vara ska jag ägna helgen hos min H :) I mitt andra hem!
Polisen och kvinnojouren vill inte att jag ska vara hemma i alltför långa sträck nu heller då vi alla är misstänskamma mot nån ev inblandad person så jag lär ta det säkra före det osäkra och alltså fortsätta mitt flyktingliv.
Det stör fortfarande mig att jag ens ska behöva men jag vet ju också av erfarenhet att jag mår bra utav det då jag som sagt kan koppla av på mer naturligt sätt när jag inte är hemma. Jag har fortfarande alltså inte kommit över den biten här hemma men sånt tar tid!
Jag drömmer och kan sova oroligt även borta men är ändå inte alls som här hemma så visst behöver jag det för jag är ju ständigt supertrött. På måndag sen ska jag även till sjukhuset och sen till min "häxa" så måste vara lite piggare då, därför pasar denna helgen bra hos H.

Min dr ringde ju och väckte mig imorse just när jag somnat om igen , kunde inte somna igår fastän jag var trött, sov ju inget på dagen igår, vaknade sen vid fyrasnåret av en mardröm och sen var det omöjligt att somna om, låg och läste men lyckades somna vid kanske sex-halv sju och så ringde det då lite över sju, typiskt!

Det är alltid lika skoj att vara med H, vi kommer jätte bra överens och saknar varann så fort vi är ifrån varandra. Vi har blivit ännu mera tajta sen jag fick börja leva som en zigenare då hon verkligen visat vad en vän vill säga, hennes dörr är jämt öppen och hennes hem är ett av få som fortfarande är skyddat. Ja även hennes sambo vill jag här ge en eloge då även han ställer upp för mig. Jag har sagt åt dem att de bara lär säga till om det blir för mycket men det kan det aldrig bli svarar dem båda med :) Vi har jämt lika trevligt och skoj tillsammans!

Jag önskar er en fin helg!
/Cornelia

Här har jag ett antal exempel som skulle platsa men den bästa för mig är ändå havet/stranden.
Jag är inte en riktig inföding här utan växte upp med små insjöar runt omkring mig, jag har alltid dragits till vattnet faktiskt nu när jag tänker efter. Har alltid varit glad i att fiska och bada och sådär. Ska erkänna att badandet mitt gått lite utför då jag redan är värsta badkrukan :P

Då när vi skulle flytta var jag väldigt anti hela grejen men så rotade jag ju mig bättre än nånsin, iaf fick jag snabbt upp ögoen för just havet. Var ju inte alls van vid att ha stranden sådär nära mig.
Bor nära med andra ord och har bara ett par min ner till den, där det bara är så mysigt, en och en annan liten skogsdunge, en fin lång brygga, par bänkar, lekapark och sådär. Och så kan man blicka ut över hela byn :)
Jag brukar vara rätt duktig på att ta till vara på detta då jag så fort jag kan ta mig ditåt för att traska lite, sitta och grilla, fika, bada, fiska...Ja vad kan man egentligen inte göra där?!
Typ allt och det är det som är så charmigt! Bara ens fantasi som sätter gränser ju :P


Detta är ett ställe som alltid ger mig ro i kroppen så har jag mycket att grubbla på så brukar jag gå nerom där och kan bara stå där och drömma mig bort, lite musik i öronen så är det liksom bara fullbordat, ja funkar faktiskt utan musiken också då det mer eller mindre jämt låter där också, havet som brusar ni vet :)

Min "lillhöna" och jag har som stadig tradition att varje vår/sommar traska ner minst en gång och då med fikakorg, lite spel eller kortlek och sådär så kan vi sitta där hur länge som helst, ja så länge det är skönt ute. Detta har vi gjort i alla evighet känns det som men jag har alltid varit snabb med att gå ner dit när jag har ungar hos mig så hon har väl helt enkelt blivit van och lika fäst i det som jag.

Något som också är lite av en vana är att min familj, en annan som vi umgås flitigt med och ja, lite vilka som i min omgivning, varje sommar går dit och slår oss ner i en dunge, med räkor och massa gottis och så lite cider eller vad man nu vill. Det är nåt jag brukar vilja hänga med på för hur mysigt är det inte då?

Detta är väl motsvarigheten till detsamma då jag och mina kompisar var yngre men då var det grillning och mer festande som ofta stod på schemat, att det ligger ett fint nöjeställe precis intill gör ju sitt till förstår ni ;)
Ja jag har många fina minnen till detta ställe så inte konstigt att de ligger mig varmt om hjärtat!


Jag sa så sent som igår att jag bara vill dit, har abstinens men det är ju så isigt och snöigt där än så törs mig inte på det tyvärr, hade jag inte haft kryckorna så.
Men hur som helst det kommer och nu efter detta inlägg längtar jag bara ännu mer efter våren!
/Cornelia

*Något småtrista kort men dessa var typ de enda jag kunde hitta där det inte var en massa människor på, får ju allt nöja mig med foton utan det här som ni vet, tyvärr för jag har många fina från min strand :)

"Min" snälle polis ringde mig nyss och hade lite gott o blandat att berätta. Det mesta till min fördel vilket gör mig glad!
HAN sitter där han sitter, är alltid lite skraj för att de typ ska ringa och säga att han rymt eller nåt. HANS "vittne" fick kalla fötter och har alltså erkänt att det han sagt bara var lögn, ang den där misshandeln då alltså. Skönt att vittnet där gav upp snabbt, inte för att jag som jag sagt tidigare har nåt att dölja där men känns ju ändå jätte bra för mig att höra det där.

Sen har HAN dragit den här gamla historian igen, om att vi ju faktiskt varit tillsammans bra länge, att jag sen blev gravid och gjorde en abort utan hans vetskap, så det är då efter det HAN blev arg på mig och det hela spårade ur...Haha rent skitsnack säger jag!
Jag har ALDRIG ens tänkt tanken på att ha nåt över huvud taget att göra med varken han eller hans jäkla bror och så glad jag är för det. För tänk om jag hade gått i den där smickerfällan då från första början, ryser i hela kroppen bara av tanken! Och bara det där med mig och abort i samma mening rimmar ju lite illa då alla som känner mig också vet hur tokig jag är i allt vad ungar heter, det här var min Lillhönas kommentar om det hela då hon hörde om detta, att jag då aldrig skulle göra abort, min sötnöt där ;)
I vilket fall, nu pratas det då om ev kopior på mina sjukhusjournaler, HANS advokat ville visst ha detta men icke säger jag, allt sånt här får ju gå genom min advokat. Tänk att jag lär svara sådär, "det får gå genom min advokat", det är verkligen helt overkligt på nåt vis fastän det är såå verkliget för mig, ja ni förstår mig nog.

HAN är alltså så sjuk så han verkligen tror vi haft värsta livet ihop, helt sanslöst!
Och hur rimmar hans då, i ena meningen har vi varit värsta kärleksparet och i nästa ska jag ha salgit honom sönder och fördärvad!?

Ja, som jag sagt innan, det är så mycketr som nu ska nystas upp och jag blir mer och mer medveten om vilken prövning det hela blir men vad taggad jag är för HAN ska då få det han förtjänar nu!

En till som är himla patetisk är en annan kille jag haft lite att gjort med. En som jag var tillsammans med för att tag sen men som sen grundlurade mig om typ hela hans liv då allt visade sig vara lögn. Jag bröt tvärt och har sen dess inte pratat med honom då jag inte velat. Jag har varit lite fundersam på hans ev inblanding i det hela då det var så mycket skumt med honom och hela hans sätt. Polisen har sen på min begäran pratat med honom men fann inget som pekade på att han var inblandad. Bara det där att polisen ringt honom kan jag finna vara lite småkul för det förtjänar han minsann :P Kan allt tro han blev lite nervös då!
Efter det fick jag sen ett mess där han bedyrade hela sin oskuld, att han aldrig skulle göra nåt sånt då han ju bara blev så kär i mig men att det hela blev lite fel osv...Bla bla!

Fick ett till där han än en gång poängterar sin oskuld, han vet nu verkligen hur tufft jag har det och får med rättegången och allt, att han inte hört av sig innan pga att han var medveten om hur arg han gjorde mig. Men han älskar ju bara mig och vill finnas vid min sida bara jag vill igen...haha vilken patetisk en! Tror han att jag bara väntat på honom eller!?

Tänk vilka konstiga människor det finns!

Och ryktet om att jag är fri och ledig igen sprider sig snabbt men nu ska jag inte ramla i fällan utan allt blir bara lättast om jag är själv och sen bara räknar med alla de mina, dem som jag verkligen kan räkna med!
Min teori om att killar just bara medför elände blir ju bevisat gång på gång så kanske det där klostret är svaret på mina problem en dag iaf :P
/Cornelia

Jag är nog när man tänker efter rädd för rätt mycket men det är ju inte så att jag låter mina rädslor styra mig alltför mycket, så länge man kan kontrollera det så är det nog bra för alla har ju mer eller mindre någon rädsla.

Kan ju börja med det som egentligen bara är "nojjiga" rädslor;
* Ormar (kan dock iaf va i samma hus som en bara jag vet att den inte kan komma ut)
* Spindlar (-||-)
* Råttor och möss
* Måttlig höjdrädsla (har ju dock vågat flyga men bara inom landet) och jag vågar ju faktiskt åka karuseller.
* Getingar, säkert bara för att jag vet att en liten rackare utan tvekan kan döda mig pga allergin.
* Mörkrädsla, har alltid kunnat gå ensam mitt i natten om det vore så men på senare år är detta nåt jag har utvecklat och det rejält då jag typ är rädd för min egen skugga idag. Vet ju varför det blivit som det blivit och vet också att detta är nåt jag måste jobba bort för inte kan jag var så jätte skraj när jag inte är äldre.

Ja, som jag ser det är detta såna där typiska nojjiga rädslor, många är ju rädda för samma men mer eller mindre då såklart. Jag vet att man kan vara så pass rädd så det lixom gått över styr men inget av detta jag nämner har väl det utan jag kan tackla det, med lite gallskrik och typiska nojjiga rörelser ;)

Sen finns det en annan sorts rädsla och den delen är värst då man inte kan påverka den, inte öva bort t.ex.

* Att de mina inte ska få leva eller att de blir svårt sjuka.
* Att jag aldrig ska bli riktigt fri från HONOM, att efter straffet han nu lär få börjar på ruta ett igen. Det är en skräck för hur skulle jag orka men å andra sidan kan jag ju inte bara gå och bäva utan får hoppas att han helt enkelt blir människa efter allt nu då. Att HAN även ska få sin önskan uppfylld är jag rädd för, för tänk om HAN verkligen bara skulle komma åt mig sådär som han vill en dag, HAN vill ju bara se mig död och den vetskapen är hemsk för vad har jag egentligen gjort?! Jag går inte dagligen och tänker på döden eller sådär men ja, ni förstår nog vart jag vill komma. Dock är detta betydligt lättare nu då HAN ju är där HAN hör hemma!
* Jag är rädd för att alltid vara den där hopplöst krasslige, inte att jag är rädd för att alltid vara sjuk eller så men jag har under alla dessa tio år haft en stor förhoppning om att bli frisk, har väl fortfarande dock har jag insett att jag nog aldrig kan räkna med att få vara smärtfri men lever fortfarande på tron om att ALLT den vägen iaf ska bli betydligt bättre. Vilket det ju också blivit under åren så skam den som ger sig!

Ja detta var iaf det hela i stora drag. Det där med ens rädslor är ändå lite kul när man börjar tänka efter, som sagt har jag ju en hel del när jag nu tänker efter men ska ändå vara glad då jag inte har nån riktig fobi sådär, det måste vara grymt jobbigt.
/Cornelia

Jag har som många vet länge varit på jakt efter en särskild låt, har jag fått nånting sånt här för mig så kan jag bara inte släppa det så har pratat om denna ett tag, nynnat för många i hopp om att de skulle knäcka den åt mig. Jag har minnen till denna då jag bara var liten, sen glömde jag nog bort den, hörde sen en del av den för ett tag sen på radion och har sen dess suttit och försökt leta upp den, på diverse sajter.
Använde mig också av FB där sen gumman min knäckte det hela åt mig :)
Så äntligen har jag den!


Jag älskar den och har sen jag nu fick tag i den lyssnat ett antal ggr. Jag är ju rätt måttligt dryg på sånt där, kan väldigt lätt hitta "Repeat" knappen jag då :P
/Cornelia

Jag har fått behålla maten under hela dagen, har dock endast hållt mig till skorpor och blåbärsoppa, ja ett äppel dök oxå ner, såklart ;)
Vad detta känns skönt för det var ju ändå en förhållandevis lindrig variant denna gången. Så himla skönt för jag har verkligen som sagt ingen ork till sånt här oxå, har ju varit så mycket på sistone.
Jag är totalt slut idag och orkar knappt röra mig, sånt här tar verkligen på ens krafter!
Jag har sovit en massa idag, till och från. Natten som gick var tuff så det behövdes då och det är också en liten seger i sig att jag klarat sova så pass mycket på hemmaplan här nu under dagen.

Jag märker att min dr hade rätt i att det inte krävs mycket för att jag ska bli utorkad igen efter den förre, för under dagen har jag fått en massa nya såna här skumma utslag. Vet inte om jag nämt det här men efter förra utorkningen (som tydligen var mer allvarlig än vad jag trodde) visade detta sig i min hud, de hade för det första svårt för att sätta kanyl och skinnet på såg jätte konstigt ut sen fick jag något som först såg ut som nåt insektsbett, kliade och så men sen blev de röda, gick in i huden och blev sen alldeles blåa. Detta var pga utorkningen och jag har sen fått höra att det tar runt en mån på en frisk människa att återhämta sig så ännu längre tid på mig med andra ord. Jag trodde väl bara att när jag fick dropp så skulle det sen va bra eller nåt men så är det tydligen inte.

Så inte nog med att jag är kritvit i nyllet mitt, jag ser även ut som ett misshandlat offer, mer blåmärken än vit hud, hehe :P
Jag har en salva som jag fått till detta så får ta av den och hoppas det försvinner snart igen.
Törstig är jag som tusan men måste ta det lite lugnt idag så jag inte får upp det igen.
Men imorgon borde jag ju kunna börja hälla i mig lite kaffe igen :P
/Cornelia

Nej jag rök också på magsjukabacillen, inte så oväntat då mitt immunförsvar inte är det bästa och så att jag hade hand om pluttefisen som blev sjuk i det häromnatten.
Igår kände jag då av detta, lite sådär halvlugnt på förmiddagen men sen brakade det loss och jag blir ju så sjuk när jag får nåt sånt här, kan ju inte kräkas utan att jag får så ONT i min mage pga nervsmärtorna däri så att jag svimmar och håller på. Sen att jag heller inte får i mig mina mediciner ställer ju också till endel.
Så jag ägnade hela min gårdag till att växla mellan badrummet och sängen, shit vad magsjuka är jobbigt alltså!
Sen ringde min dr mitt i alltihopa då han ville ha mig till sjukhuset som idag, röntga lungorna och se om mina prover blivit bättre. Lungröntgen är lite brådskande då han måse se så hela infl är borta innan jag ska få vaccinet, ja jag har bestämt mig för att ta sprutan, tror jag.
Han sa igår att det är så viktigt att jag gör det då jag som han sagt innan inte skulle klara av en ev svininfluensa och att det nu börjar brinna i knutarna, många som insjuknat tydligen. Men nu går det ju då inte så bra direkt.
Det var också mycket olyckligt enl min dr att jag nu igen drog på mig magsjuka för jag har fortfarande inte repat mig efter den svåra utorkningen som jag fick i samband med vinterkräkan.
Så jag måste nu se upp så det inte blir på nytt.

Men idag verkar det gå framåt, jag har fått behålla två hela skorpor och också lite blåbärsoppa. Och jag är nu kaffesusgen, ett friskhetstecken hos mig det där :)
Så jag får verkligen hoppas att det nu ger sig för jag orkar bara inte med allt och nu oxå då jag måste vara så fokuserad och ha ork till rättegången och allt, det rör ju på sig allt mer vilket jag tycker är otroligt skönt.

Nu är jag helt slut så nu blir det soffläge igen.
/Cornelia

Ja först igår fick jag äntligen nån form av kontakt med G, tog bara en vecka så heja heja eller nåt.
Som ni vet så har detta stört mig för vad fasen, kan vi båda inte uppföra oss som vuxna människor...Jag retar mig verkligen på sånt sätt för visst är det väl det minsta man kan förvänta sig!?
Och jag har då försökt nå honom ang att försöka bestämma när jag ska och kan hämta mina saker. Hade det inte varit för det så hade jag bara struntat i vilket för vill han inte ens förklara varför det blev som det blev kan jag såklart inte tvinga honom heller men rätt ska va rätt så ger inte mig på den punkten om sakerna mina då.
Jag har som jag sagt innan verkligen gjort mitt bästa för att förstå, visa det osv men sen när det blir sådär så blir jag bara arg till slut och när jag sen blir riktigt arg kokar det ju bara över, vilket aldrig är bra såklart.
Jag vet att det inte är ens fel att två träts men som sagt, vad skulle jag gjort annorlunda då?!
Iaf fick jag då efter många om o men prata med honom, vet egentligen inte om jag blev nåt klokare av det men iaf, sakerna ska hämtas så jag bara kan få ett riktigt avslut på detta.
Jag har verkligen varken ork eller tid att lägga på sånt här barnsligt tjabb och det borde ju han veta kan man tycka då han verkligen vet hur jag har det och vad jag har som jag ist behöver lägga all min kraft på. Så visst är det illa men hur som helst så kan jag snart stryka ett streck över detta och vad skönt det ska bli!

Kanske det är den där "svåra misshandeln" jag står anmäld för som skrämt G med då, haha människor får kanske en annan respekt för mig på så vis :P
Jag brukar säga att jag är snäll och typ aldrig riktigt förbannad men dock bara mot dem som förtjänar det för jag är inte sån som tar skit jag inte anse mig ska ha. Jag har med alla år med en galning efter mig allt fått bra skinn på näsan men visst är det väl iaf nåt bra!?

Inatt fick jag en hyfsat bra natt och det känns genast att det gett resultat då jag såklart är piggare idag. Min lille pluttefis har däremot haft ännu en jobbig natt, stackars liten!
Jag var antagligen riktigt utmattad för jag har tom drömt mindre än vad jag brukar så nåt gott i det onda antar jag.
/Cornelia

Jag skulle som sagt sova hemma och sådär inatt igen som jag skrev om igår.
Men så ändrade jag taktik lite då jag skulle ha sällskap hos mig, min älskade lillkille, min pluttefis, så så var det med den där killen hörni ;) Där satte jag allt lite griller i endel huvud, hihi :P
Jag brukar ju sova gott och lugnt när jag har ett barn intill mig och jag myser ju verkligen då så hade räknat ut det bra tyckte jag eftersom pluttis då behövde vara hos nån då hans föräldrar jobbade.

Sagt och gjort men som sagt, det gick inte som jag tänkt mig. Han fick nämligen maginfluensa den stackaren.
Jisses vad sjuk han var och som jag fick hålla på, vi är ju fler här hemma så fick naturligtvis hjälp men av diverse anledningar var det ändå bäst att han var hos mig. Smittorisken har ju redan blivit om man säger så så jag hade hand om honom och vilken natt vi fick. Jag bytte blöja efter blöja, han kräktes över allting och över oss båda typ, han hade så ont i sin lilla mage och vad jag led med honom. Gud vad man känner sig hjälplös i såna här lägen, man vill ju bara plocka bort det onda på dem. Först vid fyra tiden imorse somnade han och sov sen relativt bra och lugnt till vid halv åtta imorse då det åter igen var dax att byta på honom då då.
Vi halvlåg framför teven då han nog mådde bäst i den ställningen, låg och masserade hans lilla mage och sjöng för honom i vad som kändes timmar, vilket det oxå var ju. Så fort jag slutade så slog han upp de blå igen.

Sen lugnade det ner sig och han fick behålla sin frukost relativt länge iaf så jag hoppas han piggnar på sig nu. Hans halvbror som åkte hem från dem igår hade också en tuff natt så visst är det magsjuka som går och såklart är det värre på barnen när de får det.
Sen har jag själv slängt i mig en massa vitpepparkorn för att försöka undvika att jag får det, mitt immunförsvar är ju inte det bästa så att detta kom just inatt var lite olyckligt men man kan inte veta sånt här ju så vad gör man?
Peppar peppar... så får jag helt enkelt hoppas på att jag klarar mig denan gången, känns då inte som att jag har nån ork kvar till att få detta oxå men inte kan jag tro det värsta med en gång. Kanske det oxå på sätt o vis kan hjälpa lite att jag var så mitt uppe i det hela för jag tror det där kan vara lite undermedvetet (inte att man liksom bestämmer sig för att bli sjuk eller ej men tror ni förstår vad jag menar här), menar jag kunde bara inte bli sjuk jag då för hans skull efersom jag hade hand om honom. Jag som annars är så äckelmagad, hade det varit en vuxen som legat jämte mig och kräkts på mig hade jag också gjort det av bara farten men när det gäller barn har jag alltid bara tagit det liksom.

Så idag är jag så slut och helt mör i kroppen, ja knoppen också då min huvudvärk är extra tuff idag.
Inte många knop som blivit gjorda idag, försökte sova lite sen när han hade åkt hem men gick si sådär så inatt borde jag ju iaf kunna och få sova.

Krya nu på dig min lille pluttefis och som sagt, ni kunde inte veta att han hade baciller i sig så inte ska ni nu ha dåligt samvete över en ev smitta hos mig. Vi hjälper ju varann i alla lägen så det är sånt här som händer bara.
/Cornelia

Jag är hemma igen men det är med kluvna känslor ska jag då säga. H är bara en helt underbar kompis, ja hennes sambo ställer också verkligen upp för mig. Jag får vara hur länge som helst hos dem och trivs där men det funkar ju inte i längden, man kan inte fly från sina problem, fastän endel verkligen gör allt för att göra det så vet iaf jag att så funkar inte livet.
Så jag ska nu ta tag i detta igen och sova ensam, försöka få mig själv att va trygg även här.
Borta bra men hemma bäst är ett väldigt sant utryck men som sagt är detta vemodigt för mig och särskilt efter gårdagens nyheter men hur som helst så kan jag inte tro det värsta utan får leva med hoppet om att det bara är HAN som är ute efter mig och att jag då i nuläget kan va trygg, fick ju dock en varning från polisen om att jag lär va försiktig då vi inte vet hur det här vittnet är inblandat så tydligen kan jag inte säga helt adjö till mitt ziegnarliv utan får fortsätta då o då.
Ett stort TACK till er H och M för den här svängen, ni visar om och om igen vad vänner vill säga.
H som har varit vän med mig över halva våra liv är så super duper bra alltså. Hon är ju en av alla dem som faktiskt tar mig och mitt.<3

Jag har idag fått reda på (från helt fel håll då det inte kom av huvudpersonen ifråga) att G inte orkar vara med mig för att jag har för mycket runt mig. Jag kan mycket väl förstå att det är jobbigt att vara med om allt som jag är, även för de som är bakom mig menar jag men om man då bryr sig om mig på allvar så tar man väl iaf detta?!
Så trots att du G visste vad du gav dig in på (då jag iaf alltid kör med raka rör och talar om allt) så fick du nog. Visst kan jag väl förstå det delvis men det jag inte förstår är hur man bara kan skita totalt i mig efter nästan ett halvår med mig?!
Ska vi inte kunna ta detta som vuxna människor?! Du lovade mig att jämt vara ärlig och inte spåra ur mot mig men vad gör du? Jo just det och jag har verkligen gjort mitt bästa för att sköta detta snyggt men nu blir jag irreterad och arg för jag kräver att man behandlar mig med respekt!
Jag fick höra idag, man måste acceptera att livet inte alltid är lätt men att man lär ta det...Vad gör jag?!
Jag tar och tar, du/ni vet vad jag har bakom mig och ändå ska du/ni nu trycka ner mig...Fan alltså vad tror du/ni, jag lever i ett hel**ete med upprepade dödshot, hot, trakaserier, lögner som ska sätta dit mig, en kropp som aldrig vill som jag m.m men jag tar det och jobbar så på att göra det bästa av det...Jag fiskar absolut inte efter medlidande här nu men vill bara ha fram att jag liksom om nån vet vad livet vill säga och tycker då att du/ni som iaf sagt att bry sig om mig, älska mig och sådär borde kunna behandla mig snällt här.

Nej, jag ska ta mina grejer hos honom och är han nu så hopplöst feg att han inte ens kan träffa mig en sista gång kan jag inte tvinga honom men fasen vad jag fått upp ögonen för hur du funkar som människa, jag som var så säker på att jag hade en bra en vid min sida...Jisses som det kan gå eller nåt!

Men som sagt, jag tar även detta och jag ska resa mig igen för inte ska en sån här människa/människor få sänka mig heller.
Sen måste jag försöka göra nåt åt mina blåa ögon, men nån gång ska väl även jag ha tur antar jag. Bara att vänta och göra det bästa av det hela.
/Cornelia

Jag var imorse måttligt trött när alarmet gick igång, min natt blev tuff då jag bara inte kunde sova, den där olustkänslan jag skrev om igår höll i sig och då är jag bara omöjlig, vankar omkring, tvinnar mitt hår...Ja en hel del sånt som tyder på oro men vad gör jag då i såna här lägen? Kan just inget göra utan lär bara försöka trycka undan det och hoppas på det bästa. Kan ju inte ta och bara vänta på att nåt hemskt ska hända menar jag.

Ja, somnade till slut iaf och fick endel timmar.
Sen drog dagen igång och den var super duper trevlig, H;s kompis som jag aldrig träffat förut var supertrevlig och lika social, pratglad som mig så vi klickade kan man väl säg :)
Vi drog då sen till diverse hobby varuhus och där mådde vi då, samtliga är sådär pyssliga av oss ju. Blev endel smått och gott inhandlat och mycket pratat, H hade så rätt så, jag behövde det :)

Efter många timmar sen då var jag och ja de andra båda oxå helt slut, tar på krafterna med såna här tripper men som sagt, ger ju oxå så :) Så vi drog hemåt igen och var allmänt nöjda med dagen våran.
Hinner sen knappt hem förrens jag får ett samtal, väntat! Detta var då från polisen och som vanligt när jag hör deras röst i andra änden så tänker jag bara, måtte du säga att ni nu hittat HONOM död, ja så illa är det men som jag sagt förr, på så vis hade jag fått frid och mitt liv tillbaka. Sen kan man ju bara spekulera i hur jag är som sitter och önskar livet av nån, är jag inte lika hemsk som HAN då för han vill ju "bara" detsamma med mig...Hmm iaf!

HAN lever och sitter där han sitter men gör allt han kan för att fortsätta sin psykning av mig, kan jag bli annat än ARG och LESS?!
Det är den här misshandeln som spökar mer o mer då då, HAN har tydligen nu vittnen på hur illa jag gjorde honom. Vad fan?! Jag har ju inte varit sådär hård mot honom, fine jag vet att jag säkert tog i lite väl men jag står för det och hävdar bara, självförsvar men så var det då nån som såg detta och vittnar till HANS försvar, alltså har HAN fått nån att ljuga om detta och detta gör allt värre för mig för tänk om inte min advokat kan genomskåda detta?! Jag vet att HAN bara har en punkt på mig men detta räcker för jag tycker det är jätte jobbigt men dock ångrar jag ändå inte det jag gjorde, man lär ju bara sätta ner foten och sen att jag gjorde det bokstavligt på HONOM kan ju inte jag hjälpa, för ´HAN förtjänade då det utan dess like!

Jag blir så arg för hur sjuk är han inte då?! Jag blir oxå så orolig för hur den där andra, vittnet, är inblandat, har han t.ex koll på mig åt HANS vägnar nu då eller? Fy säger jag då bara!
Polisen ska nu förhöra vittnet och som tur är så tror ju "min" polis på mig i detta plus att jag har tre vittnen, varav ett stort som talar till min fördel så inte kan jag bli fälld...eller?!

Ja, som jag sagt hela tiden ang denna soppa, frågorna är så många men svaren finns knappt eller är iaf få och det stör mig så för jag orkar verkligen inte hur mycket som helst ju. Rättegången blir heller aldrig av känns det som, det är mycket i hela soppan som försvårar det ju och det förstår jag ju men jag vill bara få ett slut på det!
Och än en gång fick jag rätt asng mina "känslor" om att det hänt nåt, skumt, obehagligt och ändå lite småkul eller nåt.

Och som inte detta vore nog har jag ju det rörigt med G oxå, han vägrar helt enkelt att prata med mig över huvud taget så vad gjorde jag för fel där då? Jag får inte ens nån respons på när jag kan och ska hämta mina grejer jag har kvar hos honom, inte blir det bra för att man bara skiter i det?!
Jag förstår som sagt på sätt o vis hans hela grejen men menar, vi var ihop flera mån och så bara får han för sig att nu räckte det visst och kan sen inte ens prata med mig? Jag har ju faktiskt inte gjort nåt sådär, sen att hela jag är en röra kan jag ju inte hjälpa och han visste det från början men envisades med att jo, han skulle aldrig göra mig illa, han tog det för att han ville ha mig osv...Jahapp så gick det!?

Nåt kul med den här kvällen är ändå att när vi satt och åt middag, jag, H och hennes sambo så utbrister H bara sådär (ja jag satt och suckade över allt och H ser hur detta påverkar mig antar jag, hon känner ju mig innan och utan)Cornelia, vill du bli ihop med mig då? Så himla sött bara och typiskt henne, hon gör ju verkligen allt för att få mig att le, må bra osv. Jag var nära att bara spotta vattnet jag just drack för det kom bara sådär spontant lixom :) Det är såna saker som får mig att inte bryta ihop helt ska jag då säg!
Vet att jag sagt det förr och inte sådär värst länge sen men nu har jag då verkligen fått nog av allt vad killar heter för hur ont gör det inte?!
Inte för att jag ska gå över till tjejer, trots H;s förslag, haha, nej jag skulle kanske bara gå till det där klostret jag pratat om innan. För om inte så lär jag ju typ få gå under jorden när HAN är ute igen så vem vet? Kanske det är nunna som är lösningen på alla mina problem...haha ;)
/Cornelia

Ja jag har som ni vet haft en tuff och svår vecka med allt den nu haft med sig.
Och jag har då inte repat mig än men jobbar för fullt på det åtminstone och då med de minas fina stöd, kan bara än en gång konstatera att ni är bäst <3
Pratade med en mycket nära vän till mig innan, hon ringde för att bara kolla läget och så utbrister hon; jadu Cornelia, det är ju bara att ta och konstatera att det minsann krävs en riktig man för att han ska palla att ta det du varje dag tar, för vilken normal människa skulle orka som du? Detta var ju förstås menat som värsta komplimangen till mig och det tackar jag för men så kontrar jag då med, vadå är jag inte normal menar du? Haha som det kan bli. Hon sa oxå att hon ju trodde att G var den här jag behövde för hon som alla andra runt mig fastnade verkligen för honom. Alla i min familj och ja runt mig då som sagt tyckte verkligen om honom så hela detta slutet kom mest som en förvåning, synd enl alla då vi klickade så bra och såg så himla kära ut.
Ja finns ju egentligen inte så mycket att säga utan livet lär gå vidare och jag har varken ork eller tid att gräva ner mig fullständigt i detta slag då så mycket värre väntar mig, måste ju försöka va så pigg jag bara kan till rättegången, usch som jag bävar!

Men dettta slaget går iaf framåt som min underbare vän H konstaterade här innan, jag småsjöng nämligen när jag stod och diskade, ett gott tecken enl henne, själv har jag nog inte ens tänkt att jag hade slutat med det. Jag är ju en sån som knappt kan va tyst när jag ens borstar tänderna utan pratar, gnolar, sjunger typ konstant :)
Så visst orkar man resa sig ännu en gång, dock går det så mycket trögare denna gången än som i somras t.ex, detta är inte att jämföra med det då det i somras bara typ var katastrof från början till slut och den killen en enda stor idiot, G är ju så himla fin och bra så jag har svårt för att hitta min ilska, som annars brukar va bra i såna här lägen men iaf.

Ja här sitter jag och skriver en massa ist för att satsa på att sova, fastän jag är så trött. Är typ konstant supertrött men det är tydligen bara normalt enl min dr då mina prover är värre än nånsin.
Jag grubblar så mycket så min sömn är inget vidare, är helt trygg där jag i nuläget är så det är inte det men jag drömmer så himla mycket och rörigt. Jobbigt! Det handlar om det senaste som hänt i mitt liv och så varvat med rättegången där jag till slut blir dömd och satt i finkan...Jag vet, orimligt men iaf. Av nån konstig anledning är jag så rädd för att inte bli betrodd, utmålad som värsta galningen som bara sparkar på de som redan ligger (vet att jag skulle slutat efter han låg men hur lätt är det då?)vet ju att de lär tro på mig då jag har så mycket bevis på min sida men som offer i en sån här situation ligger det ändå på nåt vis jämt i bakhuvdet, lika att jag kanske kunnat göra nåt annorlunda. menar inte att jag tar på mig skulden men ändå. jobbigt och kluvna känslor, enl kvinnojouren är detta nåt väldigt vanligt, att känna såhär menar jag.
Det enda jag verkligen känner skuld för är de två människor jag drog in här och som inte längre finns med, de skulle ju oxå kunnat njuta av det slut vi till slut får. Vet även här att det är fel att tänka sådär men att de båda nu inte lever tar jag hårt!

Ja egentligen är det väl inget konstigt att jag sover dåligt för hur mycket har jag egentligen inte att tänka på då?
Men måste tänka positivt och jag vet att jag har nästan allt på min sida så det där kräket ska då inte få äran i att bryta ner mig helt, han ska minsann få ett lika hel**ete som jag har och haft!

Nähä, dax att ta tag i det där sovandet då jag och H ska upp rätt tidigt imorgon, hon är för go den människan. Hon tyckte jag behövde annat att tänka på och komma ut lite så vi ska ta en tripp till Skåne imorgon, för att handla på Pema :)
Sen blir det lite av en skum eftermiddag då H,s sambo ska ha hem kompisar här, varav en där är ett ex till mig...Hmm jaja ska nog klara av honom med ;)

Godnatt på er och sov så gott!
/Cornelia

Finns mycket man kan skriva under just det här temat men väljer ett urval av de jag först kommer att tänka på här då.

* Första gången jag var så pass gammal att jag fick sitta barnvakt helt själv (innan dess fick jag nöja mig med att hänga på min syster) glömmer jag inte då jag alltid älskat allt vad ungar heter. Kommer dock inte riktigt ihåg hur gammal jag var men lär väl varit i 14 års åldern eller nåt skulle jag tro.

* Första "riktiga" pojkvännen glömmer man ju aldrig. Jag hade ett relativt seriöst förhållande med en klasskompis när jag var 13 år, jag flyttade sen men vi fortsatte att va tillsammans ett bra tag trots avståndet vi fick.

* Första "vuxna" förhållandet blev med den kille jag sen förlovade mig med och blev sambo med, var 18 när vi blev ihop, 19 när vi förlovade oss och flyttade ihop. Vi var sen tillsammans i typ 5 år.

*  Första gången jag höll mitt förstfödda syskonbarn i famnen var speciellt då detta ju är ett helt fantastiskt liv som tätt blir en i sin familj. Jag har efter det fått 2 till så är idag både faster och moster, nåt jag verkligen trivs som och njuter av!

* Första kärleken och även första djuret har jag tidigare skrivit om här, det är ju också såna grejer man minns.

Jag hade kunnat skriva ännu fler exempel men nöjer mig med dessa. Sen finns det ju också endel "första" som man minns men som inte är lika roliga att minnas.

* Första gången jag fick känna av hur det var att förlora en nära var när min käre morfar gick bort, min mormor gick bort först men då var jag bara liten så minns inte det direkt. Däremot minns jag hur ont det gjorde när jag fick reda på att min morfar lämnat detta livet för att vara uppe i himlen istället. Jag var 9 år gammal då och morfar och jag var verkligen ett bra team så det tog jag hårt.

* Första gången jag var på begravning(var aldrig på morfars då jag blev sjuk, skulle gått annars då jag envisades med att jag verkligen ville) var när vi förlorade min systers sambo och älskade pojkvän. Jag var 18 år gammal och Ola var bara 22 den dagen han gick bort så det var tufft och ännu svårare då han ju var alltför ung.

* Första gången det verkligen gick upp för mig att ett he**ete utan dess like med HONOM bara var början. Det var när jag hade gjort första polisanmälan 2008.

* Första gånge jag fick erfara vad det betydde att vara riktigt sjuk och känna att hela kroppne bara rasar ihop var jag 16 år. Det var då jag gjorde den där operationen som sen förstörde min kropp och mitt liv.

Ja, det finns ju en massa man kan skriva här som sagt men detta var lite exempel i alla fall.
/Cornelia

När det gick upp för mig vad HAN egentligen gick för och när jag kände hur mycket ork HAN tog för mig vände jag mig till kvinnojouren. Jag fick genast prata med en kvinna som varit med om likn saker, hon blev sen min kontaktperson där då då. Det funkar som så att jag kan när som helslt ringa henne, sen ringer hon oxå med regelbundna mellanrum för att prata med mig om allt. Hon är utbildad psykolog så det hjälper mig bra att få prata med dem. Jag har haft lite olika där då min första sen slutade och sådär men de har bara varit bra allihopa. Vill man så följer de/hon med på rättegången sen, de kan hjälpa en med att ta kontakt med polis, advokat och allt som krävs i såna här situationer. Den biten har jag från början klarat av själv men just att få prata av mig behöver jag och att denna varit med om typ samma sak gör det lättare. För hur det än är så är det svårt att förstå riktigt om man själv inte varit där...Menar inte att klanka ner på er som förstår mig nu för jag vet att ni gör det men tror nog ni förstår vad jag menar här.
Jag såg mig själv som den som kunde sätta mig in i det här, främst efter att ha läst Maria Ericssons och Lisa Marklunds böcker, Gömda och alla dem men inte kunde jag för mitt liv sätta mig in det riktigt förrens jag själv hamnade där. Shit vad jobbigt det varit och är alltså!

Iaf tror jag och har alltid gjort på det där med att prata om sina problem, är övertygad om att det är tack vare det jag än klarar av allt.
De på kvinnojoren har tidigare varit inne lite på att jag hade passat att "jobba" inom detta då de tycker jag är medmänsklig, god lyssnare osv. Deras jobb bygger helt på idiellt arbete och jag beundrar dem som lägger så mycket av sin tid där för att hjälpa andra. De behövs!

Idag hade jag ett långt samtal med min kontaktperson där då, pratar mycket om den stundande rättegången och jag har många funderingar kring detta som behövs bollas med nån som vet.
Sen kom hon då igen in på det här med att jag hade passat bra som en kontaktperson, alltså att jag skulle vara en sån som andra i likn situation som min kan vända sig åt.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om detta då då...Visst vet jag vad det vill säga att vara utsatt och offer och på så vis förstår jag nog lätt andra som är det. Jag har oxå himla lätt för att prata och visst är jag säkert en bra lyssnare men har jag ork och energi till det?
Jag vet inte det och så är jag lite rädd för att jag hänger upp mig för mycket med de jag pratar med, att jag helt enkelt blir för känslosam, bunden i det...Å andra sidan kan det ju vara bra att ha andras problem att fokusera på så jag kan komma ifrån mina egna lite grann...Det tåls att tänkas på!
/Cornelia

Jag är en som har väldigt lätt för att gråta men brukar trösta mig med att jag faktiskt har lika lätt för att le och skratta, så länge man liksom har en bra balans där så :)
Så svaret på vad som får mig att gråta kan vara väldigt mycket, det är ju inte så att jag bara sitter och gråter mig genom mina dagar men har alltid haft lätt för att bli lite känslosam eller kan man ju helt enkelt bara säg att jag är en himla blödig en.

Jag har lätt för att bli tårögd när jag tittar på nåt gripande, sorgligt, bra på teven eller nån film. Många som har lite kul åt det där, att jag bölar nu igen....hihi ;)
Men för att jag ska sitta och gråta riktigt vid teven krävs det endel, dock har det ju hänt ett antal ggr.

Detta händer även när jag läser nåt gripande vilket händer rätt ofta. Jag kan lika gärna bli tårögd av att det helt enkelt bara är så fint så det är inte så att jag endast läser en massa sorgligt.

Likaså kan jag bli det när mina medmänniskor visar mig sitt fina stöd, kanske man blir lätt tårögd just för att man då går genom nåt svårt och jobbigt.
Nåt jag ofta varit med om är att jag liksom bestämt för mig själv att nu sluta upp och gråta och ta mig i kragen men så kommer det nån och bara t.ex kramar om mig och då brister det igen.

Det var en kompis som bara härmodagen sa att jag är en sån som gråter lättare för nån annans skull än min egen och det kan det nog ligga nånting i, kanske jag gör sådär för att inte gräva ner mig själv i mitt eget strul...Jag vet inte. Det är ju inte så att jag bara kör på utan att släppa fram mina känslor, det har man ju fått erfara den här veckan t.ex.
Men det är bara så att jag trots min höga blödighet oftast är en väldigt glad och positiv människa. Sen att det inte är lika lätt alla ggr är ju en annan femma.
/Cornelia

Jag brukar ofta säga att jag aldrig skulle klarat av allt jag tvingas uppleva utan de mina och det är verkligen sant för är det något som får mig att må bättre så är det just de, alla de mina.
Jag har inte turen på min sida direkt men här har jag verkligen tur för jag har så många som jämt finns för mig. Jag är verkligen glad och innerligt tacksam för det för hur skulle jag orka annars? Hade varit omöjligt!
Jag har en helt underbar familj som aldrig tvekar att rycka in för att göra all de kan för varandra, de plockar upp mig varenda gång jag faller och tro mig, faller gör jag titt som tätt.
Jag har också helt fantastiska vänner, endel som funnits där nästan hela mitt liv, endel nykomlingar och många fina "bekanta".
Några som jämt oxå får mig att må bättre är mina underbara kompisar som jag hittat genom just bloggarna. Syftar på Linda och Terese, detta är två personer som jag inte ens träffat irl men ändå visar de gång på gång vad riktiga vänner vill säga.

Tack för att ni alla jämt finns för mig. Ni är underbara och helt enkelt bara de bästa som finns!
<3
/Cornelia

Det går upp för mig mer och mer att det lär bli en massa jobbig smutskastning under den här stundande rättegången.
En kompis ringde mig innan, han som jag har som huvudvíttne i den här sk "svåra misshandeln" jag gjort mig skyldig till.
Polisen har ett antal ggr pratat med honom ang detta och han ska medverka i rättegången.
Idag fick jag då reda på genom honom att polisen även pratat med de andra som blev vittnen till detta, det var ju fullt av människor där på stationen den där dagen och folk jag knappt sett förr var framme och sa att de mer än gärna ställde upp som vittnen om detta gick vidare. Så jag har alltså flera st på min sida, då som är oberoende av varndra, bra för mig.
Min kompis känner ju mig en hel del sen förr och det kan de försöka trycka på, att han försvarar mig bara för han ska liksom men det var oxå han som fick HONOM att gå till slut så han vet ju verkligen hur det gick till, dock var tyvärr inte han med från början så han missade endel.
Jag får hoppas att alla säger sanningen i detta för då har jag inget att frukta, det var ju faktiskt bara självförsvar!
Sen vill då HAN och HANS sida utmåla mig som den som lätt blir agrssiv, brukare av övervåld osv...De som känner mig vet att detta inte stämmer. Jag har väldigt gott om tålamod, ja oftast iaf, jag blir inte jätte arg särskilt ofta men när jag väl blir det så blir jag det men menar, hur länge har inte HAN provocerat mig?!

Nej jag tror inte det lär komma så långt med detta, de skulle ju bara sett mig den där dagen när jag kom hem, skakade som ett asplöv och var så skärrad just för att jag verkligen slagit en människa plus att jag var så rädd för HONOM. Man är beredd att göra en hel del för att skydda sig själv, så är det bara.
Sen får jag hoppas att min advokat kan genomskåda den där bluffen om de här bilderna som kommit fram, resultaten av misshandeln där han är helt söndersparkad och sådär. Ren bluff!

Usch vad jag vill ha detta överstökat! Min advokat (ja det blir hon jag nämde innan) sa att jag nog får vara beredd på att det drar ut på tiden då det är så mycket som ska dras fram och att de sen varit två försvårar det plus att två av mina starka huvudvittnen inte längre finns i livet, jobbigt och det försvårar det hela också.
Önskar så att de här båda hade haft ork att orka ända fram, tänker ofta på dem och jag har fortfarande så dåligt samvete över hur deras liv blev pga mig, vet att jag inte ska tänka så men det är inte så lätt.

Tänk vad mycket man ska få vara med om här i livet, menar vadå jag i rättegång och allt?!
Jag kunde aldrig för mitt liv tro att det skulle sluta sådär, den där busschaffisen var ju bara snäll och allmänt tjatig och dryg...Vilken vändning det sen tog glömmer jag då aldrig!
/Cornelia

Nej jag har fortfarande inte hört ett ord av G, skickade ett mess innan idag men fick inte nån form av respons på det. Illa och som sagt, ynkligt att han inte ens kan prata med mig för vad har jag egéntligen gjort?!
Jag saknar honom så hemskt och detta gör verkligen ont i mig för hur som helst så betyder han ju så mycket för mig och mitt hjärta tog han för länge sen, och så slutar det såhär. Fan alltså! :(

Detta påverkar verkligen mig ska jag säga och jag mår verkligen dåligt.
Jag kunde knappt sova inatt fastän att jag som sagt sov hos en vän, grubblar bara en massa. Detta i sin tur gör mig så trött så orkar knappt stå på benen.
Min dr ringde oxå innan och det var då inget kul samtal, mina provsvar hade nu kommit och det är verkligen illa, som aldrig förr så inte konstigt att jag heller inte mår så bra. Detta är allmän påverkning av alla mediciner jag nu tvingats ta för min lunginfl så ska nu under ett tag höja min medicin, menar då min struma medicin. Min mage klarar heller inte av det, reagerar på all korticón och den starka antibiotikan och sen det här jobbiga psykiska oxå ovanpå allt, mitt gamla magsår kommer snart att brista känns det som och ändå måste jag ta mig genom rättegången och hela den biten oxå.

Det är jobbigt och att livet inte ska vara enkelt är rätt uppenbart för mig kan man väl säg.
Alla talar om för mig att de inte kan förstå hur jag orkar men vad har jag för val?!
Rätt om jag bara vill så kan jag ju inte fly från allt detta utan jag måste bara ta mig genom det och så får jag hoppas att jag är människa nog att klara av allt...Skam den som ger sig brukar det ju heta och är det nåt jag är så är det då envis!

Nu ska jag försöka ta och sova tänkte jag. Jag är fortfarande iväg, min dr talade om hur viktigt det är att jag sover och vilar så ska kurera mig lite till här. Som sagt kunde jag inte sova med nån reda ens här inatt så hemma hade det ju inte funkat alls nu då då.

Natti natti, sov så gott på er!
/Cornelia

Finns ju en hel del som man blir upprörd av men något jag verkligen är emot så är det människor som behandlar andra människor illa.
Det där utrycket att man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad är så sant säger jag då bara.
Hur kan endel bara göra allt de kan och lite till för att förstöra för andra i sin omgivning, endel har ju verkligen inga gränser!
Det värsta är att man aldrig kommer att komma ifrån såna här sorters människor och sen att de ska klara sig undan allt vad rättvisa heter är också nåt som retar mig.
Visst hoppas man ju såklart att rättvisan jämt ska segra men tyvärr funkar det inte så i verkligheten, hoppas kan man ju dock.
Jag lever ju t.ex på hoppet mitt nu ang att HAN får vad han förtjänar!

Människor som går ännu längre genom att t.ex misshandla sina barn, ja andra oxå för den delen gör mig också så upprörd för hur är man funtad?!
Och att gå på barn är det värsta för vad har de att sätta emot?! Inget alls jämfört med en vuxen, så himla illa!

Ja, jag hade egentligen kunnat skriva ännu mera men nöjer mig med detta.
/Cornelia

Livet är verkligen en prövning och jag är ju inte känd för att va den som har turen på sin sida, det har visat sig igen.
Jag var så kluven i höstas ifall jag skulle våga släppa in en ny man i mitt liv, var rätt bränd av det som hände mig i somras och så allt med HONOM men så var G envis och när jag väl vågade träffa honom föll jag som en fura, blev kär direkt och jag kunde inte hålla emot mina känslor, tro mig, jag försökte för jag var så rädd.
Han visade sig vara en som jag kom att klicka tillsammans med och det på studs, det kändes så himla bra och han poängterade att han skulle vara vid min sida, hjälpa mig genom rättegången och allt.
Detta trots att han har egna problem då då men så blev det väl helt enkelt för mycket för honom för igår fick jag ett mess där han skrev att han ville ta ett break...Vadå ett slag i magen! :(
Och att han inte ens vågade ta det med mig öga mot öga gör mig arg, det är väl det minsta man kan göra efter varit tillsammans med mig i flera månader.
Jag kan verkligen på ett sätt förstå honom för hur det än är så har jag en massa tuffa grejer bakom mig, det är jobbigt för de mina, är medveten om det men ändå. Älskar man nån tar man ju det bara men vad gör man sen om man helt enkelt inte har orken...Det värsta är ju att jag saknar honom så, han kom ju att bli allt för mig, när jag väl vågade släppa in honom i mitt liv förlorar jag honom....Fan vad jobbigt det är alltså!

Och vilken taskig tajming sen då, jag har knappt repat mig efter allt det sjuka, ska fixa rättegången och allt med HONOM och nu då allt detta utan min G...Som tur är har jag många som nu kommer in ännu mer i mitt liv, för att plocka upp mig och för att hjälpa mig att hitta fotfästet igen, måste ju ha det så jag orkar detta jag har framför mig.

Min kompis ryckte in iår, hon har en förmåga till att känna på sig när jag behöver henne så jag åkte till henne, fick prata av mig med henne och sov även över så jag skulle försöka få vettig sömn. Gick sådär men slapp ju iaf att vara rädd. Jag har sen myst med henne hela dagen, behövdes!

Ja jag kan väl bara konstatera att jag lär resa mig än en gång men shit vad ont det gör!
Jag är så himla ledsen över hur detta slutade :(
Jag trodde ju verkligen att jag äntligen hade hittat det jag behövde och att jag kunde få ha tur när det gällde den här biten då iaf men så fel jag hade!
/Cornelia

Vet att jag är lite tjatig nu då det känns som jag bara skriver om HONOM nuförtiden men jag tänker så mycket på allt det nu, allt ska ju dras fram nu så inte så konstigt antar jag.
Och jag tycker det känns bra att kunna skriva av sig här.

Igår tittade jag i mina gamla kalendrar, har jämt varit snabb med att skriva ner typ allt och inget och detta gjorde jag från början med HONOM också, så fort jag fått nytt brev osv...Detta är verkligen nåt jag nu får användning av då det här ska användas som bevismaterial i rättegången. Sen kommer ju allt jag skrivit däri komma fram och det känns kanske inte lika kul men ändå.

Första gången jag gjorde en polisanmälan var 13 Juli 2008, är det klokt vad länge sen det är?!
Och innan dess hade jag stora problem med HONOM men inte så att jag liksom kunde polisanmäla det, han var ju bara trevlig mot mig men dock för trevlig då jag bara upplevde honom som allmänt dryg och tjatig. Jag gjorde ju klart för honom snabbt med att tala om att jag inte var intreserad. Men han envisades och jag kommer ihåg det var många av de mina som sa åt mig att jag skulle vara glad för det här smickret, han var ju riktigt charmig, gav mig en massa komplimanger osv men det var kanske den välkända kvinnliga intutionen som sa åt mig där då :)
Men tänk sen som det kan gå, trevligt smicker blev upprepade dödshot...!

Relativt snabbt blev jag medveten om att han hade stenkoll på mig, han kunde t.ex kommentera att han sett mig göra nånting, varit ute och gått bl.a, sen frågade han då när jag hoppade på bussen vilken det var jag hade gåttt med, om jag haft trevligt osv...Då drog jag öronen åt mig eftersom jag inte sett honom de gångerna och vad hade han ens med det att göra? Jag ringde bussbolaget och framförde klagomål och sa att det inte kändes bra för mig, de skulle prata med honom...Men ändå hände det inget, snarare blev han bara uppretad på mig, lika det att jag efter ett tag började snäsa av honom när han kom med sina smeknamn o allt på mig, när han sen grattade mig den dagen jag fyllde år, då blev jag verkligen rädd och då skällde jag ut honom efter noter när jag väl fann mig igen. Blev så paff hur han kunde veta att det var min födelsedag...Sen spårade det alltså bara ut och särskilt efter jag gjort första polisanmälan för då blev han riktigt arg på mig.

Tänk om ändå bussbolaget hade tagit mina klagomål på allvar, då hade det kanske inte gått så långt. Jag ringde ju flera ggr men inte förrens polisanmälan gjordes blev han av med jobbet.
Och det osannolika med att det hela tiden varit två...Helt sjukt och det låter verkligen som en dålig skräckfilm eller nåt.
Kommer ihåg när jag såg HONOM på sjukhuset i våras, trodde då att mitt psyke verkligen gått utför när jag såg en människa som var död, vet ändå att jag var snabb med att ringa min lillasyster och då sa vi ändå att inte kan han ha en tvilling, det är ju inte Sunset Beach lixom men så visade det ju sig vara han tvilling. Vad paff jag blev, höll på att svimma där i korridoren och det måste sett ut som jag sett ett spöke.
Jag funderar på om det där mötet bara var en slump eller hade han koll på att jag skulle vara där just då, har ju visat sig att även tvillingen måste haft koll på mig. De ser också precis likadana ut så jag kan inte säga vilken av dem jag haft att göra med.

Det är bara helt sanslöst alltihopa och tänk bara hur det kan bli alltså.
Jag vet att HAN bara vill knäcka mig och jag vet att han kommer göra allt i sin makt för att få mig att bryta ihop helt i rättegången men inte ska jag bjuda på det! Nej jag ska bara ta mig genom det och jag ska göra mitt absolut bästa för att han ska sättas dit så mycket det bara går!
Sen kommer han väl tyvärr inte få så hårt starff som jag önskar men bara det att de håller honom häktad hela tiden nu är ju ett tecken på att de ser det hela allvarligt vilket jag tjänar på i längden.
Jag vet också verkligen hur många som stöttar mig i detta, hela rättsalen kommer vara full av de mina och det behöver jag verkligen för att orka genom det.

Jag har åter igen haft en tuff natt, bara drömmer en massa om allt detta och jag är verkliogen rädd men jag måste bara helt nekelt ta mig över det och jag ska envisas vidare, dock är ju sömnen viktig för att jag ska må bra så blir lite segt när det inte funkar bättre.
/Cornelia

Polisen ringde innan idag, som på min begäran:)
HAN är kvar i häktet i Danmark, har blivit omhäktad och sådär, tydligen är det lättare att få genom det, alltså omhäktningar o så, i Danmark, så det är bra att HAN är där han är.
Det hålls en massa förhör, allt som ska samlas till förundersökningar, det är mängder och allvarliga grejer så tar tid sa polisen. Kanske inte ens rättegången blir av i denna månaden :s
Och jag har alltså då pratat med en advokat för första gången idag, det här är helt nytt för mig och jag tycker inte om det direkt men har fått nys om en kvnnlig som ska va himla bra och som gör allt hon kan för kvinnans rättigheter, sån behöver ju just jag känns det som. Min kontaktperson på kvinnojouren hade bara bra ord att säga om henne, de har ju bra hum om advokater här runt omkring mig så det blir nog denna då då. Vi ska göra upp om en tid för att träffas så får jag känna mig för, måste ju ha förtroende för min advokat eftersom jag liksom ska blotta mig helt och eftersom det är så mycket som ska dras upp...Vad detta är jobbigt, och det tycker jag alleredan, hur ska jag bara orka?!

Allt kommer att dras upp, allt ska ältas och allt tar sån tid...Visst är det så att jag kommer vinna det hela då jag typ har allt på min sida men jag vill bara få ett slut på det nu.

Men i hela denna soppan har jag så många som stöttar mig och det är alla ni som är min räddning!
Jag ska som jag sagt innan bara vinna det hela :)
/Cornelia

För över ett år sen, i November månad, blev jag väckt mitt i natten av mamma som talade om det som alla bävar för ska hända i sin familj, min lillaystser hade åkt iväg med ambulans och hennes liv stod på spel. Vill inte hänga ut henne alltför mycket här genom att skriva mer detaljer men känslan hos mig det där ögonblicket går inte ens att beskriva, jag höll verkligen på att gå sönder och min tanke var att klarar hon inte sig gör inte jag heller det. För hur skulle jag orka utan henne vid min sida?! Inte en chans!
Men hennes tid var inte kommen och efter ett par låååånga timmars väntan fick jag reda på att hon skulle överleva och den känslan går verkligen inte av för hackor, jisses vad glad och lättad jag blev! Här blev egentligen två ögonblick omskrivna men jag vill ju såklart tänka mest på det senaste här då för utan henne hade jag verkligen inte klarat mig.
Hon är en helt underbar människa och min absolut bästa vän, att jag får ha henne som min syster också gör mitt liv så mycket bättre och enklare.

Jag älskar dig så mycket, nu och för alltid! <3
/Cornelia

Som jag grubblar på det här med vaccinet alltså, man kan ju verkligen vrida och vända på det i en evighet men inte blir man egentligen nåt klokare av det. Jag pratade länge och väl med min släkting ang det hela innan, en som känner mig himla väl och som desutom är utbildad sjuksköterska och hon röstar ju för. Det var som hon sa att svinflunsan faktiskt är dödlig men ingen av de ev sjukdomarna man kan få av sprutan har varit det. En klok tanke som fick mig att inse allvaret i det hela ännu mera.
Jag kan bli sjuk av sprutan, kan väl också kanske få en lunginfl men detta är förhoppningsvis lättare att ta än flunsan isåfall, tänk om jag inte tar den och sen blir supersjuk i det, då lär jag ångra mig!
Tänk sen om jag får ännu mer ärr på lungan utav sprutan, den är ju redan under all kritik...men då har jag heller inte svart på vitt att det verkligen var vaccinets fel förra året, hade kanske fått den i vilket fall.
Synvinklarna är ju många som sagt och jag vet fortfarande inte om jag ska eller inte ska...Jobbigt är det så mycket vet jag iaf!

Nåt annat jag idag tänker mycket på är allt runt HONOM. Har idag pratat mycket om det hela, med en som vet vad det vill säga med rättegång och allt. Jag har fått ett antal namn på bra advokater som jag imorgon ska kolla upp och så hoppas jag att jag imorgon får en uppdatering från polisen, inte ofta jag vill att de ska ringa heller :) Men känner att jag bara vill få det överstökat nu plus att jag börjar känna pressen med att inte kunnat gå genom allt med min blivande advokat för hur länge kan de egentligen hålla honom häktad? Det är ju mycket att gå genom och jag kan bara gissa hur jobbigt det kommer bli, sitta och dra upp precis allting med HONOM  i samma sal...Fy! Men har jag klarat det hela såhär pass länge ska jag minsann fixa resten också, är ju nämre och nämre mitt mål, att vinna kampen!

Tänker också på G idag,mer än vanligt då vill säga, då han av diverse anledningar just nu har det jobbigt och jag vill ju bara plocka bort det onda på honom men tyvärr funkar det ju inte så. Saknar dig så gubben min och finns här för dig iaf. Älskar dig! <3

Ja inte helt förvånande har jag en grym huvudvärk, allt mitt grubblande antar jag plus att mina blodprover garanterat är sämre igen som de blir av dem sprutorna jag lär ta för lunginfl men de två sista dagarna har jag kunnat hoppa över sprutorna så det går på rätt håll med det åtminstone :)

Kanske jag helt enkelt bara skulle gå och lägga mig...Är helt slut men mitt sovande funkar bättre sakta men säkert, ja då o då iaf :)
/Cornelia

De första 9 dagarna i denna månad har varit rätt sega för mig då jag inledde Januari och alltså det nya året med en relativt svår lunginfl och öroninfl, detta ovanpå min vanliga värk som bråkar som aldrig förr med mig.
Men jag inledde också månaden med en stor känsla av frihet då jag är så glad för att HAN äntligen är där han ska vara, i häktet.
Så jag har ägnat dagarna åt att storstäda hela min stuga, kom på att jag är extremt grundlig men tror att det härleder till att försöka städa "bort" HONOM eftersom han varit där inne.
Jag jobbar för fullt med att sova själv där ute, våga vara trygg här hemma osv.

Nu efter alla helger lär jag få reda på all den praktiska infon ang rättegången så det blir en månad med tuffa grejer men vill ändå få det hela överstökat.

Det är en hel del av de mina som har sina födelsedagar i denna månad, min storasyster var först ut då hon passerade 30 års strecket den andra, ja även hennes sambo gjorde det samma dag så de firade vi när de nu var hemma.

Den 7 var det en jobbig dag då det var exakt 8 år sedan vi förlorade en helt underbar människa i kampen mot cancer, Ola blev bara 22 år gammal och var min systers sambo sen många år tillbaka. Saknar honom <3

Idag är det min kompis Hs födelsedag så ett stort GRATTIS till dig min vän :)
Har en underbar släkting som den 19 blir 65 år, har även två kompisar som blir äldre den dagen.
Och så fyller min älskling oxå år denna månad, den 23 blir han 34 år så honom ska jag oxå fira såklart.
Den 22 fyller min kusin år och det skulle oxå varit Olas födelsedag, det var även den dagen vi hade begravning för honom.
Min söte brorson (den äldsta) blir hela 11 år den 30 så även han ska firas.
Ett stort GRATTIS till alla er säger jag :)

Ja, det är många som ska firas denna månad men annars har jag inget särskilt på G, jag jobbar som sagt med att repa mig, bearbeta allt ang HONOM och så är jag så tacksam för att jag sen några mån tillbaka har min G vid min sida, älskar dig så vet du! <3
/Cornelia

Det finns väl en hel del man ångrar, konstigt hade det nog varit annars men det är främst en sak jag brukar ångra, om det sen är nåt jag egentligen kan ångra vet jag inte för vad hade jag egentligen för val den där dagen?

Den 3 Sepetember år 2000 fick jag åka in till akuten och det där besöket har jag sen dess ångrat då mitt liv blev ett he**ete just den där dagen.
Jag hade en tid haft ont i min mage, gick till och från men jag trodde inte det var så farligt utan antog att det bara var lite magkatarr, mitt liv stod ju i en fas med att jag skulle byta skola, börja på gymnasiet och sådär. Inte var jag egentligen särskilt nervös men visst grubblade man endel, dock ville jag inget annat då jag såg fram emot att äntligen få börja "Barn o fritid".
Jag hann då gå två veckor innan jag fick vara hemma, hade fått feber och i samband med det blev min magvärk också värre. Sen en kväll fick jag så himla ont så kunde varken stå eller gå, pappa fick bära ut mig till bilen för jag skrek verkligen av smärta.

De lade in mig på sjukhuset och kunde snabbt konstatera att jag hade gallsten, jag låg några dagar och skulle avakta om det gick över men inte så fick göra en operation. Detta är en rutinop och jag var inte särskilt nervös utan såg bara fram emot att få slippa värken.
Trodde och var övertygad om att jag ju efter den skulle bli frisk igen. Så fel jag hade!

Jag opererades och förstod så fort jag vaknade av narkosen att det inte gått som planerat, mina föräldrar hade fått besked om att de kunde hälsa på mig uppe på avd kl fem men när jag vaknade var klockan över åtta, reagerade på just det där kommer jag ihåg men så kom en dr och förklarade att det var en rätt svår op då jag hade jätte många stenar, det var precis så vi klarade det sa han, de hade varit nära att behöva snitta ist för de planerade titthålen så därav den förseningen. Jag var sen jätte dålig och fick bli kvar på uppvaket hela natten, värsta natten i hela mitt liv säger jag bara!

Ja, sen då? Jo det rullade på och bara utför, magvärken har jag efter det aldrig sluppit, började få strul med mitt ena ben bara veckor efteråt, gick med kryckor ett par mån efter det och ett halvår senare satt jag i rullstol, blev alltså delvis förlamd och fick svår värk i hela min ena kroppshalva, plus då magen, ryggen och nacken.

Jag har sen i alla år slagits så för mina rättigheter inom sjukvården, det är verkligen under all kritik och det är så sant som jag brukar säg, att man måste vara frisk för att orka vara sjuk. Helt sanslöst!

Både jag och mina föräldrar har hela tiden hävdat att nåt måste gått fel i operationen men det är ingen som vill lyssna på det utan förklarar det hela med olyckliga omständigheter då mina nervbanor vuxit ihop fel, att jag sen bara var 16 år försvårade det då det händer mycket i kroppen på en 16 åring.

Sen har det alltså bara rullat på, jag kom upp ur rullstolen igen men inte med hjälp av sjukvården utan av den alternativa vården ist och mycket med hjälp av min enormna envishet.

Så i alla år har jag ångrat att jag åkte iväg den där dagen, tänk om jag stannat hemma men som sagt, hade jag nåt val?
Hur som helst så är ju gjort gjort och det är inte så att jag bara ägnar min vardag åt att ångra detta utan jag gör ist allt jag kan för att försöka göra det bästa av situationen.
/Cornelia

Den sista tiden här nu har jag funderat endel på att ev ta vaccinet för svinflunsan, många som börjat påpeka detta för mig då de hör att det pratas om riskgrupperna osv...När jag var på sjukhuset i måndags och röntgade lungorna dök den läkaren mig om att jag absolut ska ta den, mina lungor är ju verkligen jätte dåliga vare sig med eller utan lunginfl.
Men så förknippar jag förra årets spruta med att jag två veckor senare låg i en hemsk dubbelsidig lunginfl som i sin tur gav mig rejäla ärr så det är därför jag idag bara har 46 % kapacitet på den ena. Efter den har jag oxå haft fyra st lunginfl, mer eller mindre allvarliga. Eftersom jag då också har astma är detta allvarligt och extra jobbigt för mig.
Jag har hört att 8 av 10 människor som tog vaccinet just för astma/lungorna sen fick lunginfl, min "häxa" hävdar att det faktiskt var vaccinets fel och själv upplever jag nog detsamma. Så jag har ångrat så att jag tog den förra året!

Nu sitter jag då i en sits, min dr ringde igår och genast dök han mig om att jag verkligen ska ta den, skulle jag få flunsan är det kört på riktigt och då lär det bara återstå en lungtransplantion om det ens går så bra....Läkarna jag har pratat med menar att min första lunginfl då förra vintern bara är olyckliga omständigheter och alltså inte pga vaccinet men självklart säger dem så.

Tänk då om jag skulle ta den i år och bli ännu sämre, en ny lunginfl som i sin tur ger mig mer men, tänk om jag sen ist får flunsan och blir superdålig, kanske jag inte alls får den och kanske förra årets vaccin skyddar mig...Shit med frågor det finns och jag kan bara inte komma på vad jag ska göra.
Det finns ju risker genom att ta den oxå då jag kan få symtom utav den och ingen vet hur starka de isåfall blir med allt mitt i bakgrunden.
Sen att alla läkare säger att det skulle vara kört om jag får den vet de ju inte heller, de ser ju bara hur kassa lungor jag verkligen har och alla inom sjukvården rekomenderar ju såklart en det.
Ja, det är verkligen svårt ska jag säga :s
/Cornelia

Tror nog att alla mina födelsedagar varit bra men visst är det sen endel som satt sig lite extra i minnet på olika vis.
När jag fyllde år förra året var det hela lite speciellt då jag länge gått och bävat för den dagen.
Jag fyllde 26 år men jag bävade inte för det pga nån åldersnojja utan det var för att HAN hela det året (fyller i April så han höll på ett par månader där då) hade hotat med nån särskild överaskning som present och så sjuk han är vet man ju aldrig vad en sån är kapabel till.

Men så i mitten av Mars kom min bästa födelsedagspresent nånsin, HAN hade tagit sitt liv och jag vet att jag egentligen inte borde bli glad över nån annans död men det blev jag iaf och på så vis gav han mig mitt liv tillbaka.
Jag kunde "flytta" hem igen och slippa vara livrädd, vilken känsla alltså.

Så min födelsedag det året njöt jag som bara den, blev firad och uppvaktad här hemma först på dagen och sen var jag hos min lillasyster där jag och mitt kusinbarn hade födelsedgsfest tillsammans så jag ägnade hela dagen/kvällen och natten lång med många av mina vänner. Hade superkul! :)

Att min känsla av frihet sen inte varade så länge är ju en annan historia. För sen dök ju HANS elaka och onda tvilling upp men det vet ni ju redan, visst låter det hela som en dålig såpa?!

Men hur som helst var den dagen en bra dag som jag kommer minnas länge. Känslan av frihet den dagen går inte av för hackor alltså.
/Cornelia

Jag blev kvar hos mina kompisar över natten. Vi scrappade, slängde oss sen i soffan framför en bra film (When in Rome) och sen sov jag lugnt och skönt hela natten lång :)
Det behövdes verkligen!

Jag blir ju helt slutkörd av alla mediciner jag tvingas ta och min sömn här hemma är lite si och så men ska dock fortsätta att envisas nu i helgen igen. Men eftersom jag sen fortfarande inte är riktigt frisk från lunginfl och allt så behöver jag nog en och en annan bra natt också så jag blir frisk nån gång.

Nu blir det en lugn hemmadag, hade ju sett fram emot att få träffa älsklingen min ikväll men han är fortfarande inte riktigt frisk han då så blir nog lite värre med det.
Krya på dig G! <3

Önskar er en fin helg! :)
/Cornelia

Som de flesta säkert vet är just mardrömmar lite av ett stort problem för mig, har ofta skrivit om det känns det som.
Visst är det inte så konstigt att jag drömmer så mycket då jag har det som jag har det eller haft det, hur man nu ser på det hela.
På dagarna kan man ju göra lite mer för att kontrollera ens tankar men så sover man sen då och det är ju då kroppen och knoppen ska bearbeta allt som hänt.

Jag var beredd på att jag säkert skulle sova mer oroligt igen nu då jag som sagt gett mig tusan på att kunna sova själv hos mig men vad jobbigt det är. Har jag sovit oroligt innan vet jag inte riktigt vad jag gör nu, lakanet var inte ens på madrassen imorse. Vad jag drömmer om är så inte helt otippat om HONOM.
Att han kommit ut, hittar mig, dödar mig osv...Får även för mig att HAN eller nån annan står utanför och tittar på mig så då måste jag helt sonika dra upp rullisen för att övertyga mig själv om att det inte är nån där, tänk om det i det ögonblicket skulle gå förbi en människa, skulle ju bli livrädd på riktigt då så hur smart är det egentligen?!
Har massa såna där nojj grejer för mig och min förföljelsemani är inte att leka med men faktum är ju att HAN ofta varit efter mig och just sett mig så det är väl rätt naturligt. Detta är ju sånt som jag bara måste komma över men det är jobbigt och det hade varit skönt och lätt att bara låta bli att sova ensam men som sagt, måste ju om inte så för min egen skull liksom och sen vill jag inte ge HONOM den makten, att han fortfarande kan styra och ställa som han vill. Plus att det lär gå lättast nu så länge HAN sitter inne. Sen äter jag också mängder av mediciner nu som jag blir trött av så tror jag sover endel på de oxå för tillfället, tar fortfarande såna där sprutor varje dag för mina lungor och en massa annat för min värk och så. Många har varit inne på sömntabl men vill bara inte då jag som sagt redan äter så många tabl, avskyr det! Och så vill jag inte förlika mig med tanken på att behöva sova nerdrogad pga en sjuk jäkel.

Så jag ska fortsätta ett envisas tänkte jag och är det nåt jag är så är det ju just envis :)
Måste passa på att åter igen tacka för de fina kommentarer jag fått här, ni är helt otroliga, ni vet det va <3 Det är sånt som får mig att orka!

Nu är det kanske dax att ta tag i dagen, få av sig pyjamasen och börja göra nåt vettigt :)
Ska fortsätta med min städning, tar det från grunden men bara lite i taget då jag är helt slut och min andning är verkligen inte helt hundra än. Får mycket hjälp med det men även där är jag envis, vill och kan själv ni vet ;)
Sen ska jag iväg till min kompis för att scrappa och bara umgås, balsam för själen det :)
Ha en bra dag på er!
/Cornelia

Man har ju en hel del fina minnen så det är allt lite svårt att bara välja ett, plus att jag tycker det här lätt går över i ögonblick istället men ändå :)

Bara häromdagen kom jag att tänka på när jag fick mitt eget första husdjur. Vet inte riktigt hur gammal jag var men kanske runt 5-6 nånting. Jag fick en egen liten kattunge som jag döpte till Pontus (säkert därför just det namnet alltid varit lite av min favvo Terese :))
Pontus var grå och vit, kommer ihåg att jag föredrog att säga att hans färg faktiskt var mer silvrig än grå :)
Jag har alltid älskat allt vad katter heter och känslan över att få ha en alldels egen glömmer jag nog aldrig. Tror det där är bra, att man som barn får lära sig ta ansvar om en annan liten varelse. Visst är jag övertygad om att mina föräldrar garanterat fick hjälpa till med det hela, iaf betala för den, hihi, men iaf.

Jag fick sen lämna över Pontus till en ny familj då vi inte längre kunde ha honom kvar, vi flyttade och kunde då inte ta honom med oss plus att jag har för mig att min syster började bli allergisk. Minnet sviktar lite för tillfället :)
Men vi såg till att Pontus kom till en ny fin familj som tog bra hand om honom.
/Cornelia

Efter att jag fick reda på att HAN är fast så började jag försöka återta makten och kontrollen över hur jag lever mitt liv, fortfarande med en hel del tvivel och restruktioner från bl. a polisen som snurrat lite på hurvida det är nån mer inblandad i det hela. De har under förhör blivit mer säkra på att jag inte behöver vara så orolig men än finns det alltså tvivel då allt är lite osannolikt för bara en människa, HAN kan ju omöjligt vara överallt och ha koll på alla ställen.
Men trots detta har jag som sagt börjat kunna leva som jag vill igen och också gjort det, förutsatt att jag såklart är lite realistisk med allt. Men så länge jag vet att HAN är där han hör hemma anser jag inte att jag behöver vara alltför rädd så har t.ex varit hemma mycket. Men inte förrens igår sov jag i min egna säng, jag och de mina har diskuterat detta ett antal ggr, alltså hur jag ska göra med allt det praktiska nu då då och jag känner att jag bara fått nog av allt vad tillfälliga sovplatser heter. Har saknat min säng och mina saker, ja allt mitt, min grund till det hela.

Så jag gjorde slag i saken igår och gav mig tusan på att våga sova ensam i min lilla lya.
Jag har under denna tiden blivit fruktansvärt mörkrädd, lättskrämd och sådär, även har jag verkligen tyrt mig till de jag känner mig trygga med, var jag social och sällskapsjuk innan vet jag inte riktigt vad jag är nu, känner mig så mycket säkrare på det viset :)

Nu sen jag började sova hemma igen har jag då sett till att jag sovit med andra i närheten, både för jag helt enkelt varit så sjuk och dels för att jag inte vetat riktigt hur jag ska klara av det.
Tills igår som sagt, började städa stugan min, jisses så instängt där var och dammigt och allmänt förskräckligt. Jag har ju bara varit där och vänt i evigheter, min almenacka stod på Maj månad, så länge sen är det alltså sen jag sov där sist. Illa!

Under hela dagen jag var där igår kändes det kluvet, bra att vara bland mitt och mina saker men inte lika bra att veta att HAN varit inne där och rotat runt. Just den tanken har jag svårt för att förlika mig med men så kommer min envishet fram och den gör allt för att inte låta HONOM hindra mig längre så jag ger inte mig.
Jag var också nära till att ha nån hos mig inatt bara för att jag liksom skulle men vill inte börja med samma visa igen så jag bet i det sura äpplet och har alltså varit ensam hela natten, klarade det sådär.

Visst var jag olustig till mods men jag gav inte upp utan har legat skönt i min egna säng hela natten.
Dock har drömmarna varit många och hemska, sovit oroligt och vaknade sen redan vid sex utan att kunna somna om igen men ändå, framsteg iaf ju :)
Jag var också väldigt nogrann med att ha en lampa tänd, mitt "pepparspray" och överfallslarm intill mig, musik på för att kunna slappna av...Ja, det krävs alltså en hel del men vad gör man?!

Just det där med att inte kunna vara i sitt eget hem pga en annan människa har verkligen gnagt i mig, det spelar ingen roll hur bra jag haft det i alla andra hem jag varit i utan rätt ska vara rätt och då ska ingen få bestämma sånt ju. Sen att jag fortfarande är rädd, olustig och allt är väl inte så konstigt, jag vet att HAN inte kan göra mig nåt just nu men detta har varat så länge så är medveten om att det krävs mer tid för att jag ska komma över det.
På sätt och vis längtar jag nu bara efter rättegången så jag får den biten överstökad, plus att många av alla mina frågor kommer säkert få sina svar i samband med den. Dock bävar jag redan för vad straffet blir och för den dagen han är fri igen.

Men ist för att bara fokusera på den biten fokuserar jag på känslan av frihet jag nu vunnit!
:)
/Cornelia

Vet att det varit väldigt dåligt med uppdateringar här nu men har bara inte orkat med just nånting mer än att funka för dagen känns det som.
Alla fina kommentarer, mejl och allt värmde som bara den när jag nu orkade ta tag i detta med IT världen igen iaf, söta ni är :)

Ja allt kom ikapp mig som jag skrev i förra inlägget, var iväg och fick en rejäl öroninfl konstaterad, detta behandlar de vanligtvis inte längre med Antibiotika på vuxna men de satte in en kur på mig då det var illa på särskilt det ena örat.
Dock valde de fel sort, tål inte vanlig Pencilin så sorterna för mig är rätt få. Detta ledde till att öronen blev värre, min feber gav sig inte och det värsta, fick en lunginfl...igen!
Vadå att det där blivit en ond cirkel?! Jag har på ett ungefär haft fyra lunginfl på ett år, mer eller mindre allvarliga men ändå, många och eftersom jag då har astma sen innan är det ännu värre.

Sen kom detta väldigt olägligt då jag inte hunnit repa mig efter den hemska utorkningen, så jag fick in en sväng till sjukan för att ligga med dropp, få syrgas, astmamediciner osv...Det bara rullar på så är man inte snurrig blir man kan man väl säg.

Allt går in i vartannat och lika detta, tar en medicin som är bra för nu t.ex lungorna men som man inte ska ha för magen, sprutor för min astma men inget man bör ta om man har struma...Ja jag kan fortsätta men trots detta lär man ju försöka göra det bästa av det hela och gilla läget eller nåt.

Just det där med att gilla läget går väl lite upp o ner på mig då jag bara kan tycka att det borde vara nog nån gång men sen vet jag ju oxå att man inte ska tänka sådär för visst hade det kunnat vara ännu sämre.

I allt detta är det ju ändå en tyngd som verkligen lättat för mig, att HAN är där han är gör mig så enormt lättad och glad.

Iaf repar jag mig nu sakta men säkert men tid tar det då och det måste det väl oxå göra, är feberfri sen först två dagar, och infl är denna gången rejäl men dock på bara ena lungan, detta i samband med den nyligen allvarliga utorkningen då då gör det hela kämpigare som min dr igår sa, inte så konstigt kanske men jag är inte riktigt van vid att ligga pall sådär.

Ska iaf försöka hållla mig mer alert här nu och kunna ta del av mina favvo bloggar och allt :)
Sakta men säkert är ett bra motto, så är det ju :)
/Cornelia