anglavingarochappelskruttar

Ja som ni säkert alla vet så finns det många sorters kärlek- Men när jag nu ska göra denna utmaningen så tänker jag på min första kärlek till en pojke.

När jag växte upp så bodde vi i radhus och vi hade en superbra kontakt med de flesta grannarna, har faktiskt på vuxna da'r insett att det är lite ovanligt för det var verkligen en kontakt i sig :) Trevligt!
Iaf var där en pojke jag snabbt fick kontakt med, våra föräldrar umgicks mycket så var väl genom dem. Han hette Robin och var två år yngre än mig. Vi lekte jätte mycket tillsammans och hade följe till skolan. Jag var alltså vid den här tiden runt kanske tio år. Till slut erkände då Robin att han inte bara ville vara kompis med mig utan att han ville ha mig som sin flicka, han sa faktiskt just så och självklart ville jag bli hans flicka :) Vi var ju konstant tillsmamans och var bästa kompisar så att vi sen blev kära gick kanske inte att undvika :)
Vi var tillsmamans i hela 3 år, en mindre evighet i den åldern ju! Och vi var varandra trogna, hihi. Vi stod och väntade på varann efter skolans slut då vi ju inte hade samma tider eftersom han var yngre. Men vi ville inte gå hem utan den andre. Kärlek det! ;)

Kommer ihåg när vi skulle pussas för första gången, vi tyckte båda att det liksom var på tiden men plötsligt blev vi lite blyga för varann, fick tom dra ner persiennen i hans rum så ingen skulle se oss. Oj som det pirrade i magen då! Efter den där första pussen blev vi mer bekväma och pussades en hel del, tror faktiskt det egentligen var lite mycket för den åldern men som sagt var vi ju så kära :)

Men så kom då jag upp i lite högre klass och blev intreserad av de pojkar i min egen ålder så en dag fick jag helt enkelt göra slut med Robin då jag var lite mer inne på en kille i min klass. Kommer fortfarande ihåg hur ledsen han blev men det gick över och vi fortsatte att vara bra vänner. Jag blev sen ihop med en annan och då var Robin lite sur på mig men så ordnade jag ihop honom med en annan flicka i hans klass så det löste sig :)

Hihi, kul att minnas tiibaka!

Sedan flyttade vi till en annan by så jag och Robin kom ifrån varandra, fast vi träffades fortfarande endel genom våra föräldrar i många år men sen rann det ut i sanden.
Jag vet dock fortfarande endel om honom då ju det inte är så stort där jag bor :)

Jag hoppas att även han idag lever ihop med nån bra flicka! :)
/Cornelia

Jag heter Cornelia Larsson och föddes i Januari 1984, på BB  i Norrköping.
Jag är en social, glad, positiv, envis tjej som efter allt jag varit/är med om fått rätt bra skinn på näsan.
Jag växte upp i en familj med gifta föräldrar och 3 syskon, 2 äldre och 1 yngre. Har i hela mitt liv bott i en liten by utanför Norrköping, hade en bra och lycklig barndom frånsett att jag i tonåren blev svårt sjuk efter en operation. Blev efter den delvis förlamad och fick svår kronisk värk i halva min kropp.
Ägnade en lång tid i rullstol och försökte samtidigt leva som en tonåring ska och bör. Hur jag klarade det vet jag inte riktigt men min envishet och alla runt omkring mig blev min räddning. Jag kom ur rullstolen efter många om och men och kan idag leva skapligt. Min värk är fortfarande svår och jobbig men det är iaf oftast under kontroll.
När jag blev sjuk så gick det ut över hela mitt liv såklart och de mål jag hade fick jag lägga om, min utbildning gick åt skogen och det ligger fortfarande på is, dock är jag fast besluten om att en dag få den utbildning jag hela mitt liv önskat. Vill jobba med barn och ska så göra en vacker dag :)

Jag har då hela tiden trots att jag ofta varit krasslig och dålig gjort mitt bästa för att försöka leva så normalt som möjligt så flyttade hemifrån vid 18 års ålder, flyttade ihop med en kille som jag sedan var förlovad och sambo med i 4 år. Men efter de åren fick jag nog och ville flytta från honom, mådde i den vevan himla dåligt fysiskt så valde att åter igen flytta hem till mina föräldrar där jag sedan blivit kvar.

Har jämt haft en förmåga till att hitta fel sorts killar och har gått genom en hel del när det gäller den biten men mitt i den vevan då jag sagt att jag nu gett upp allt vad killar heter och att jag ska skippa det och ist gå i kloster(nog mer snack än verkstad men iaf :)) ramlar det in en helt underbar kille som jag föll för snabbt. Hans envishet när det gällde att få träffa mig lönade sig (var ju som sagt himla anti killar så vände taggarna utåt med en gång och vågade knappt släppa in honom) så är idag lycklig tillsammans med honom. Vi klickade bra med en gång och man är ju inte mer än människa så att man kan ändra sig och sin inställning, kloster planerna gick ju åt skogen men iaf :) Hihi!
Han och jag träffades redan när jag bara var 12 år gammal då han och min storasyster var bra kompisar så han var alltså hemma hos oss rätt mycket. Sen hittade han mig på en sajt på nätet för typ 1 år sen och så började vi ha kontakt. Tänk sen som det kan bli, menar här jag sitter jag nu 14 år senare och är så himla kär i honom :)
Och vi har även fört ihop våra mammor igen då de i sin ungdom var himla bra kompisar, sen växte de upp och tappade kontakten och nu träffas de igen tack vare oss. Tänk vad världen är liten och som det kan gå :)

Ska också dra lite kort on en annan grej som påverkar mitt liv enormt.
För ett par år sen fick jag stora problem med en kille som började tracka mig efter att vi inte ville samma sak. Det hela spårade ur rejält och tvingas idag leva  på hemlig ort och kan alltså inte vara hemma i mitt eget hem. Polisen är såklart inkopplat men då vårt land har ett uruselt rättssytem så är det ju då jag som ska tvingas till en massa uppoffringar.
Jag lever under dödshot och polisen gör idag allt de kan för att hjälpa mig men ändå går det hela inget bra. Detta är nåt grymt jobbigt att leva med och har förändrat hela mig mycket.
Men även här är min envishet och min omgivning min räddning så jag är övertygad om att det en dag löser sig till mitt bästa.

Ja, detta var "lite" om mig.
/Cornelia

Mina problem ang det där julpyntet löste sig till det bästa så just nu pyntar jag för glatta livet :)
Jag har ju alltid älskat allt vad julen heter så stortrivs nu. Tar alltid fram allt mitt pynt direkt nu till advent, allt för att få njuta av det så länge som möjligt :)
Trots strulet jag har får jag alltså även denna jul njuta av att kunna tända min morfars julstjärna. Kanon!
Detta är alltså det jag just nu ägnar all min tid och ork till, har som mål att vara helt klar ikväll men då jag har mer vilja än ork lär jag ändå ta det lite lugnt, har dock många högögon på mig som ser till att jag gör just det :)

Visst är det så att hur mycket problem man än har så blir man lite lugnare i sinnet nu till denna tiden? Allt blir så fint och stämningsfullt ju.
Och att jag fick avnjuta en riktigt mysig första advent frukost med min underbare G imorse gör såklart allt så mycket bättre.

Du vet G; att det verkligen är som jag sa till dig innan, trots allt mitt strul denna jul kommer du att ändå göra den helt underbar. Du är ett otroligt fint stöd för mig, glöm aldrig det! Jag älskar verkligen dig! <3

Ja, det rullar alltså på. Mitt mående är tyvärr fortfarande likadant, värken är grym just nu. Men har iaf nu sluppt ca hälften av alla mina stygn på magen, har runt 20 kvar nu.
Jag var hos läkaren i fredags så nu går det lite lättare för mig att hoppa på kryckorna, stramar ju som bara den med stygnen men snart slipper jag förhoppningsvis även dem sista.
Han gjorde lite av en grundundersökning då jag måste ha nytt utlåtande till FK.
Mitt blodtryck var lite för högt, det brukar jämt vara bra men kan ju va nu av all psykisk stress eller nåt. Alla läkare blir bekymrade när dem hör mina lungor, då den ena är så grymt dålig. Tragiskt med tanke på att jag inte är så gammal än, de ska ju hålla länge till. Det är också som gjort för nya lunginfl så jag måste verkligen vara försiktig säger dem men inte kan jag isolera mig. Förkylningar går ju liksom inte att undvika men även där är det ju bara till att hoppas på det bästa.
Mitt blodvärde fortsätter att stiga så det går iaf framåt sakta men säkert :)

Ja, det här var en liten uppdatering från mig. Nu ska jag återgå till mitt pyntande, ska putsa lite fönster nu tänkte jag.
Ha en fortsatt mysig första advent på er!
/Cornelia

Jag är en människa som alltid varit himla optimistisk av mig, vill verkligen tro och hoppas på det bästa hela tiden och faktum är ju att det liksom brukar lösa sig till slut.
Visst ska man prövas en hel del först bara och som min kompis brukar säga tror jag oxå lite på att man inte får värre prövningar än man ska klara av. Och i allt ont finns det faktiskt nåt gott, gäller att kunna hitta det bara, vilket kan vara himla svårt vissa dagar men det brukar ju allt gå.

Jag säger jämt att jag lever på mitt hopp och det är verkligen så för om jag hade gått runt med tankar på att jag aldrig skulle klara detta så hade jag heller inte gjort det, iaf inte så pass bra som jag trots allt nu gör.
Jag syftar då på allt strul jag råkar ha i mitt liv, allt det krassliga med värken och så men främst med min soppa  ang HONOM.

Jag är övertygad om att rättvisan segrar till slut och eftersom jag är så himla envis har jag fortfarande betsämt för mig att det är jag som ska segra även denna gång. HAN ska bara inte få vinna, när jag ger mig tusan på nåt brukar det faktiskt bli så då jag som sagt är grymt envis.

Så jag fortsätter att leva på mitt hopp och min tro och såklart även på kärleken då den blomstrar :)

Nu ska jag ta och äntligen få av mig pyjamasen, kanske dax att börja ta tag i dagen.
Som ska bjuda på lite av varje. Ska baka lussekatter med min kompis i em och så ska jag julpynta, nåt jag brinner för.
Det hela ang mina pyntproblem har löst sig till det bästa jag just nu kan få.
Allt tack vare min underbare G, tack för du finns och tack för att du är så grymt bra!

/Cornelia

Alla ni som känner mig vet hur prylgalen jag är, alltså med prydnadsaker och sådär.
Och till julen har jag då såklart ännu flera saker, älskar ju allt vad julen heter!
Så till advent trivs jag, slänger alltid upp allt mitt julpynt då, allt för att kunna njuta så länge som möjligt av det :)
Men hur ska jag då göra i år? Som jag klurat på detta...
Först funderade jag på att pynta min stuga som vanligt och sen kunna njuta av det när jag väl är hemma. Och bara låtsas att allt är som vanligt.

Sen kom jag på att jag skulle pynta som vanligt och kunna njuta av det när jag och G sen är hemma, tänkte jag kunde vara hemma lite mer om han sover där hos mig men sen efter de senaste händelserna är detta helt uteslutet då jag helt enkelt aldrig kan vara hemma direkt nu.

Min syster har sagt att jag kan pynta hemma hos henne tillsammans med henne, likaså har mina kompisar sagt. Och även min G.

 Men det är ju liksom inte samma sak. Och vad är en jul för mig utan den julsjtärna jag varje år hänger upp, den som min älskade morfar gjort till mig? Och mina saker, alla tomtar och änglar...Ja, det är ju ingen jul jag egentligen vill ha.
Detta är så grymt kluvet och fastän det bara är lite pynt är det nåt som är himla jobbigt för mig då jag som sagt älskar julen, lever ju verkligen upp då!
Jag får väl helt enkelt försöka göra det bästa av det hela och hjälpa de mina att pynta istället.
Men allt detta pga en enda jäkla hopplös människa som aldrig kan läma mig ifred! Retar mig så!!!

Min helg har varit rätt så bra, har spenderat den med min fina G :)
Fast i lördags fick vi åka till akuten med mitt op sår. Endel av mina stygn hade gått upp och det blödde rätt så rejält. Det blev värre under färden dit så lämnade spår efter mig i väntrummet då det bara blödde genom alla förband, hehe. Kunde ju inte hålla emot med papper heller eftersom mina händer är upptagna med kryckorna. Men de som satt och väntade släppte förbi mig innan så kom i alla fall in direkt.
Fick alltså åka iväg för att få det omlagt och så blev det ännu några nya stygn, hopplöst. Blir ju aldrig av med stygnen. Men min magvärk blir iaf bättre och bättre, är värre med mitt ben som inte vill alls. Hade jag bara kunnat gå utan mina kryckor hade säkert mitt sår läkt mycket fortare.
Jag får väl åka till min häxa så fort jag blivit av med min Antibiotika så kanske jag har tur och slipper kryckorna lite snabbt och lätt.

Idag spenderar jag min tid med att göra julkort. Hela jag glittrar nu då mina papper spridit lite till mig :)
Ska ta och göra lite till innan jag ska ta en kaffepaus tänkte jag.
/Cornelia

Jag är en sån som jämt och ständigt har tuggummi i munnen, är ju tom beroende av det och då en viss sort. Stimorol  Ice, dem är ju såå goda och det är verkligen ett måste för mig alltså, får jag inte det efter frukost och så på dagen är det ingen bra dag alls, ja så är det faktiskt :)
Men visst händer det att jag även köper andra sorter, lär ju variera lite då och då. Nu häromdagen köpte jag en annan Stimorol, sådana där med fruktsmak, med sån fyllning i. De är goda men tappar ju dock smak efter bara några tuggor, tacka vet jag mina Ice ;)
Iaf köpte jag en sån trepack och så öppnade jag den innan och ett paket var alldeles tomt! Helt inplastad och så men det är alltså inte ett tuggummi i den, lite paff blev jag kan man säga.
Jag är ju även en sån som jämt ska hävda mina rättigheter och alltså rätt bra på att klaga  så var snabb med att leta upp ett telefon nr men såklart var det ingen där idag. Ska göra ett nytt försök på måndag, inte för att de var så hemskt dyra men ändå, det är kanske jätte många paket som är tomma så de behöver ju få reda på det. Och hur mycket det än kostar förvåntar man ju sig att det ska vara nåt i dem, hehe.

Helgen ska jag tillbringa med min underbare G, är med honom nu oxå men ska passa på att slänga in lite här då han gör annat.
Jag mår väl rätt hyfsat annars, tror dock att kanske mina stygn gick upp lite inatt då jag rörde mig jätte plötsligt, vaknade i ren panik av en mardröm. Såg nu att det blödit genom så får kanske försöka kolla upp det hela. Var iväg i torsdags och fick det omlagt, infektionen börjar ge med sig lite men fortfarande ser det intre alls fint ut. Min kryckhoppning frestar så grymt på det. Ska iväg niu på måndag för att röntga magen så de får väl kolla upp såret också då då.

Igår igen var det ännu ett hotbrev, gud så less jag är på det. HAN blir mer och mer desperat för nu är det nåt nytt flera ggr i veckan, jag är jämt på helspänn och mina nätter är ofta en ren plåga, men gissa att det i såna här lägen är skönt att ligga jämte G, bara hans närhet får mig lugn och jag känner mig helt trygg med honom hos mig.

Nu ska jag ta och sätta på lite kaffe, min fina G överaskade mig igårkväll genom att baka min favvo kaka, Kärleksmoms. Gott och så himla gulligt så! :)

Ha en fortsatt fin lördag på er mina vänner!
/Cornelia

Igår var det middag hos mina föräldrar som gällde, jag, min syster, min fina G och hans mamma var bjudna.
G är ju min underbare kille som ni vid det här laget vet men tror inte jag berättat här om att hans mamma och min mamma är gamla kompisar sen förr, de var mycket tillsammans i deras ungdom (men så delades dem när de växte upp, så som det tyvärr ofta blir) och så fann dem varandra igen nu tack vare oss. Kul! :)

Jag tycker inte av uppenabra skäl inte om att vara hemma länmgre, är bara på helspänn och efter i söndags (då det brast igen!) gillade jag inte alls tanken om att hem igår men gjorde det ändå då jag är så grymt envis.

Iaf var middagen god och trevligt var det ju trots allt. Sen blev det soffmys med allihopa inblandade men så började min feber stiga och stiga...Det var dax för en sån där otäck febertopp jag jämt får när min feber ska gå ur kroppen.
Detta är så himla jobbigt, för både mig och de som är runt mig just då. Eftersom både G och hans mamma är nya i vårt umgänge har de såklart inte sån koll på mina egenheter, dock har G redan fått vara med på en hel del när det gäller mig men han bara gillar läget och visar att han finns för mig.
Och han gjorde lika igår, gud vad fin han är säger jag då bara!
Han satt och höll om mig precis hela tiden och bara att känna det gjorde mig mycket lugnare.
Han är då verkligen inte den lättskrämda typen då han som sagt jämt finns vid min sida, i ständiga dödshot, hotbrev, polisen hit o dit, kronisk värk, operationer osv...Är så glad för jag har dig G  det vet du! DU är bäst och helt underbar <3

Eftersom den här febertoppen bara kom sådär fick jag sen svårt för att åka hem till ett av mina "jourhem" som planerat då jag bara svimmade av i ett, som vanligt vid såna där tillfällen.
Jag fick alltså bli kvar vilket jag helst inte ville men iaf, kunde gärna inte ge mig ut och samtidigt riskera att svimma och ramla i trappen och sådär.
Men som rätt väntat fick jag en natt utan dess like, har jag sovit en hel timme i sträck är det nog bra. Och inte gjorde telefonsamtalet jag fick tidigare på kvällen igår det hela bättre.
Kan man bli annat än less på skiten?!

Idag är jag då feberfri, så skönt så.
Är dock totalt slut och så måste jag ge mig iväg nu på morgonen då jag ska få mitt sår omlagt,  har jag tur slipper jag endel av mina stygn också då det nu gått tio dagar sen de första, misstänker dock att plockandet av dem kan bli försenat pga infektionen.
Återstår att se.
/Cornelia

I måndags fick jag som rätt väntat åka iväg till sjukhuset.
Kändes skumt att åka dit då kling och klang verkligen gått in med att hjälpa mig...De var nämligen på plats, mer än så skriver jag inte. Vill bara förmedla mina läsare att jag faktiskt får endel hjälp i min soppa.

Iaf så fick jag först göra en jobbig gastroskopi och inte nog med det, efter den blev det en ännu värre grej som får gastroskopin att vara en struntsak, säger lite det!
Jag fick svälja en ny sån där "patron", gud så jobbigt det är!

De kollade om mitt op sår och insåg genast att det är rejält infekterat, det riktigt stank om det när de tog bort alla kompresser och fy som det såg ut.
Så det är därför jag har feber. Så nu går jag på en hästkur Antibiotika men är dock fortfarande febrig.
Endel av stygenen hade också gått upp igen så fick 7 st nya i måndags så min mage är just nu bara en massa stygn :s Vilka ärr jag lär få, men det är klart det är värt det bara jag blir bra nån gång.
Men som det sramar när jag rör mig.

Efter ett sånt där ingrepp lär jag vara väldigt stilla ett tag så den där "patronen" inte rubbas, då blir det ju ännu en op.
Jag har alltså inte rört mig typ sen i måndags och måste fortfarande ta det väldigt lugnt. Eftersom jag hoppar på kryckor än så ska jag ha tur om den får sitta kvar. Men hoppas kan jag ju alltid :)

/Cornelia

Vad jag är trött på att jag aldrig ska få må bra, alltid ska det liksom vara nåt.
Man kan undra vad jag egentligen gjort för att förtjäna allt?!
Jag har ännu hemskt ont i min mage och alla stygn stramar och sliter som tusan och säkert ännu mer på mig pga kryckorna. Men vad har jag för val? Har ju så himla ont i mitt ben och min fot så klarar inte att stödja på det.
Och ovanpå allt fick jag igår hög feber, detta är då ett dåligt tecken med tanke på att jag är nyopererad.
Jag fick ge med mig (efter allt tjat från de mina) om att ringa sjukvårdsrådgivningen igårkväll, gissa att jag var rädd för att de bara skulle säga åt mig att åka in.
Men det slapp jag iaf :) Jag fick rådet att avakta, om jag blev sämre skulle jag dock åka in och då till vårt stora sjukhus eftersom risken finns att jag behöver en ny sån där "patron", det kan inte göras på det närmsta sjukhuset utan när jag gjort det innan har det varit en dr från det stora där.
Det kan ju också vara som så att magsåret eller op såret nu blivit inflammerat så därav febern. Jag har inte en aning men min dr ska ringa mig tiidgt imorgonbitti så får jag helt enkelt se vad det blir av det hela men misstänker att jag lär få åka iväg imorgon, har ju fortfarande hög feber så.
Bara de inte lägger in mig!

Jaja, får hoppas på det bästa i vanlig ordning :)

Men vet ni vad det värsta är? Att jag tror att mycket av magsåret har jag pga HONOM och ni kan tro att det retar mig så!
Denna helgen har varit grym då det varit hemska grejer två dagar i rad :( Kan bara inte fatta när han ska ta och ge upp?!
Jag är så grymt less, arg, frustrerad, trött, osv på den här soppan!

/Cornelia

Ja, som ni säkert vet är det ju alla pappors dag idag och såklart ska min pappa firas idag då då :)
Det blir en dag med de mina, som jag saknar min familj! Blir ju inte riktigt samma sak längre då jag inte kan bo som innan.

Min pappa är verkligen världens bästa pappa.
Jag vet då absolut inte vad jag skulle gjort utan honom, han finns jämt vid min sida och han är alltid redo att göra allt och lite till för mig.
Tack för att du finns pappa, du är bäst!
Gud vad jag älskar dig!
<3<3<3


/Cornelia

Vad jag har saknat mitt bloggande, tänkte därför att det var dax igen. Så det fick alltså bli en ny blogg och nu hoppas jag att jag ska slippa att byta igen.

Ni som känner mog vet att det har hänt en hel del i mitt liv på sistone, tyvärr mycket tråkigheter men också en underbar sak.
Jag träffade en helt underbar kille för nästan 2 mån sen så är nu så kär så (detta trots mina tankar om att gå i kloster då min tro på killar var helt körd i botten)
Ja, man är ju inte mer än människa :)
Han visar verkligen vad en bra kille vill säga då han jämt finns vid min sida.

Ja, ett sammandrag av allt det andra vill säga att HAN fortfarande är efter mig, värre än någonsin. Jag tvingas alltså fortfarande leva som en zigenare vilket jag börjar bli riktigt less på, visst är jag jämt hos underbara människor som öppnar sina dörrar utan att tveka men ändå...Vart är mitt hem? När ska jag bara få vara hemma? När ska HAN ge sig? När ska polisen bara ta honom? Osv...! Nu har det gått så långt att det varje vecka är nya hotbrev, andra form av grova trakaserier mm. Gud vad jag är less på det!

Och så till mitt mående.
Jag har ända sen i somras haft problem med för lågt blodvärde, de har inte kunnat hitta orsaken men så gjorde de det förra veckan.  De där "patronerna" jag i somras fick svälja för att läka mitt magsår har ju ända från början haft en förmåga till att flytta sig vilket inte alls är bra så då får de operera ut dem, har gjort det 3 ggr redan.
Så nu efter så här pass lång tid trodde både jag och min dr att de satt som de skulle men icke. En hade rubbats och i sin tur skavt upp ett blödande sår i magen så därav mitt usla hb.

Så i måndags var det alltså då åter igen dax för en op, blev ett stort snitt då den svällt som bara den. Blev 27 stygn så gissa att det stramar och sliter i mig nu och det värsta är att jag också tvingas gå med kryckor sen ett par veckor tillbaka då mitt höger ben strular som tusan. Det är den vanliga värken som spökar där, blir ju sådär då och då på mig.
Men att hoppa på kryckor och va nyopererad är ingen bra kombo vilket också visat sig då jag i torsdags fick iväg och sys igen, det var endel stygn som hade gått upp.
Visst försöker jag vara så stilla som möjligt men är ju lättare sagt än gjort...Jaja, jag gör iaf mitt bästa :)

Ja, det var en liten sammanfattning från mig.
Känns skönt att vara tillbaka i bloggvärlden igen!

Ha nu en fortsatt fin lördagskväll på er!
Det ska jag ha med min underbare <3

/Cornelia