anglavingarochappelskruttar

Jag är hemma igen men det är med kluvna känslor ska jag då säga. H är bara en helt underbar kompis, ja hennes sambo ställer också verkligen upp för mig. Jag får vara hur länge som helst hos dem och trivs där men det funkar ju inte i längden, man kan inte fly från sina problem, fastän endel verkligen gör allt för att göra det så vet iaf jag att så funkar inte livet.
Så jag ska nu ta tag i detta igen och sova ensam, försöka få mig själv att va trygg även här.
Borta bra men hemma bäst är ett väldigt sant utryck men som sagt är detta vemodigt för mig och särskilt efter gårdagens nyheter men hur som helst så kan jag inte tro det värsta utan får leva med hoppet om att det bara är HAN som är ute efter mig och att jag då i nuläget kan va trygg, fick ju dock en varning från polisen om att jag lär va försiktig då vi inte vet hur det här vittnet är inblandat så tydligen kan jag inte säga helt adjö till mitt ziegnarliv utan får fortsätta då o då.
Ett stort TACK till er H och M för den här svängen, ni visar om och om igen vad vänner vill säga.
H som har varit vän med mig över halva våra liv är så super duper bra alltså. Hon är ju en av alla dem som faktiskt tar mig och mitt.<3

Jag har idag fått reda på (från helt fel håll då det inte kom av huvudpersonen ifråga) att G inte orkar vara med mig för att jag har för mycket runt mig. Jag kan mycket väl förstå att det är jobbigt att vara med om allt som jag är, även för de som är bakom mig menar jag men om man då bryr sig om mig på allvar så tar man väl iaf detta?!
Så trots att du G visste vad du gav dig in på (då jag iaf alltid kör med raka rör och talar om allt) så fick du nog. Visst kan jag väl förstå det delvis men det jag inte förstår är hur man bara kan skita totalt i mig efter nästan ett halvår med mig?!
Ska vi inte kunna ta detta som vuxna människor?! Du lovade mig att jämt vara ärlig och inte spåra ur mot mig men vad gör du? Jo just det och jag har verkligen gjort mitt bästa för att sköta detta snyggt men nu blir jag irreterad och arg för jag kräver att man behandlar mig med respekt!
Jag fick höra idag, man måste acceptera att livet inte alltid är lätt men att man lär ta det...Vad gör jag?!
Jag tar och tar, du/ni vet vad jag har bakom mig och ändå ska du/ni nu trycka ner mig...Fan alltså vad tror du/ni, jag lever i ett hel**ete med upprepade dödshot, hot, trakaserier, lögner som ska sätta dit mig, en kropp som aldrig vill som jag m.m men jag tar det och jobbar så på att göra det bästa av det...Jag fiskar absolut inte efter medlidande här nu men vill bara ha fram att jag liksom om nån vet vad livet vill säga och tycker då att du/ni som iaf sagt att bry sig om mig, älska mig och sådär borde kunna behandla mig snällt här.

Nej, jag ska ta mina grejer hos honom och är han nu så hopplöst feg att han inte ens kan träffa mig en sista gång kan jag inte tvinga honom men fasen vad jag fått upp ögonen för hur du funkar som människa, jag som var så säker på att jag hade en bra en vid min sida...Jisses som det kan gå eller nåt!

Men som sagt, jag tar även detta och jag ska resa mig igen för inte ska en sån här människa/människor få sänka mig heller.
Sen måste jag försöka göra nåt åt mina blåa ögon, men nån gång ska väl även jag ha tur antar jag. Bara att vänta och göra det bästa av det hela.
/Cornelia