Min vän Henry
Det är titeln på den senaste boken jag läst. Den är verklighetsbaserad och skriven av Nuala Gardner som då är mamma till en svårt autistisk pojke, Dale.
Nuala anar redan från början att det är något fel på Dale men hon och henens man får verkligen slåss med allt vad myndigheter för att till slut få en diagnos på Dale, de har ett så tufft liv bara genom att kunna leva drägligt tillsammans som familj.
De kommer så smånginom på att det kanske vore nåt att skaffa en hund som då ska blir Dales. Detta visar sig bli deras räddning på många fronter för nu blommar verkligen Dale upp och allt blir så mycket lättare. Hunden som han döper till Henry förändrar en hel familjs liv men framförallt hjälper han en mycket vilsen pojke att få ro och kunna leva bra och balanserat.
Man får då följa denna familj och man får ta del av en väldigt gripande historia. Den är jätte fin!
Det har också kommit en film baserad på boken, "After Thomas", vill få tag i den så jag kan se den. Är alltid kul att jämföra böckerna och filmerna tycker jag.
Ja det där med att hunden är människans bästa vän är verkligen sant alltså. Tänk vad en hund kan göra, helt otroligt egentligen!
Jag kan inte låta bli att tänka på våran hund här, vår underbara Bamse. Jag är övertygad om att han hade kunnat bli den perfekta ledarhunden, om man tränat honom som valp. För han anar sig till mycket när det gäller sjuka människor. Han känner direkt av mitt mående och de dagar jag är riktigt dålig lämnar han inte min sida, han är då så "på" så att det nästan blir ännu värre för mig men han vill ju bara hjälpa mig och visa sin omtanke. Det uppskattas, gud vad han är fin han <3
Han har räddat mig mer än en gång men jag kommer aldrig glömma en dag för många år sen. Jag satt i rullstol och satt och åt, svimamde plötsligt av och satte då maten i halsen. Alla i huset var ute men Bamsen var inne, han började vrålskälla och gnälla för att försöka få någons uppmärksamhet, han sprang fram till fönstert där pappa stod utanför och pappa såg honom och gick in. Då satt jag fortfarande avsvimmad och var nästan blå i ansiktet, pappa fick upp maten på mig och detta tack vara Bamse ju. Ett minne för livet det ska jag då säga!
Nu är det tyvärr ett faktum att våran Bamsen börjar tackla av, han är snart 12 år gammal och det märks. Bävar så för den dagen då han inte längre orkar!
/Cornelia
