anglavingarochappelskruttar

Min jul har varit supermysig trots lite andra motgångar. Man får liksom ta och göra det bästa av det, som vanligt.
Jag mår inget bra alls och det är detta som har satt lite käppar i hjulen för mig nu då då. Men som sagt, det var så mysigt att fira med hela min familj.
Min lille systerson har blivit så himla stor, han är alltså extremt lång då han t.ex snart är ikapp min brorson, trots att det skiljer nästan 7 år mellan dem. Så jag riktigt hajade till nu när jag såg honom igen, var jätte länge sen sist men när vi träffades kändes det inte som det, han sprang fram till mig och kramade om mig med en gång. Skönt att han inte är den blyga typen , underlättar ju när vi träffas så sällan.
Min syster och jag tillsammans gick över förväntan, vi vet ju båda två att livet är för kort för att inte ta vara på varann men trots det blev det som det blev då förra hösten. Iaf kom även hon och kramade om mig och sa att hon saknat mig, det är ungefär detsamma som att hon bad om ursäkt då hon aldrig brukar ta första steget sådär så det det gjorde mig varm om hjärtat.

Vi kom fram till att det var ett X antal år sedan vi alla syskon firade tillsammans så visst var det bara till att njuta, barnen sprang omkring sådär som de bara ska på självaste julaftonen och  tomten kom oxå, jag hade varit snäll så fick massa fina klappar jag med :)

Men så är det då mitt mående, vet inte riktigt vad felet är,allt bara känns som det brakar när som helst. Hade migrän både lille juilafton och på julafton, ja igår oxå...Skumt då jag inte haft det sådär på många år. Nu sitter jag oxå med hög feber och en troligen öroninfl, ska till läkaren snart för att kolla upp det. Är även himla fundersaam på den här utorkningen då jag fortfarande inte kan kissa ordentligt, visst gör jag det men borde nog göra det mer med tanke på allt jag dricker, är så törstig. Vet att det tar tid innan kroppen  återfår sin balans men inte såhär lång tid väl?
Vet oxå att det min kropp just nu skriker efter är min häxas nålar men hon vill inte ha mig nu då hon anser att det är för nära inpå med utorkningen, kan bli för mycket för kroppen.

Jaja, får väl se vad domen blir i eftermiddag, är bara så trött på att aldrig få må bra.

Min migrän kan nog med stor sannolikhet bero på att det helt enkelt varit för mycket för mig nu.
Lille julafton fick jag en nyhet som slog undan benen på mig helt.

Jag var inte riktigt i form, jag orkade knappt klä granen med G förmin migrän, var sådär allmänt olustig till mods som jag bryukar kunna bli när HAN hittar på nåt men tröstade mig med tanken att han juär fast där han hör hemma.
Men så ringde det en och talade om att den snälle busschaffisens hustru tagit sitt liv...Den snälle gick bort i somras pga ett dåligt hjärta, jag tog det hårt då jag vet att han led så mycket pga allt med HONOM, han hjälpte mig från början och fick sen själv fly undan HONOM. Han och hans fru var alltså också dödshotade för att de stod på min sida.
Nu hade då hans fru skrivit ett brev som talde om att hon inte längre ville leva utan sin man, hon klarade inte av tanken på att sitta i samma sal som HONOM på rättegången då hon anser att det är HAN som är skyldig till hennes mans död, jag förstår henne. För HAN gjorde allt för att knäcka den snälle och hans hjärta pallade inre med den pressen så visst kan man då egentligen säga att det är HANS fel. Och sen är det då mitt fel att de kommit i beblanding med HONOM. Jag vet att jag inte kan hjälpa det, jag bad aldrig dem ställa upp ens men ändå, hade det inte varit för mig hade de ju sluppit HONOM. Så detta känns inte alls bra.

HAN gört verkligen allt HAN kan för att knäcka oss och nu är det bara då jag kvar...Så sjukt av honom så det finns inte!
Sen ringde då polisen igår och berättade en annan sak som oxå inte känns alls bra, det tar liksom aldrig slut och fastän att HAN nu då sitter där han gör så rullar det ändå på, fruktansvärt!

Så jag antar att jag egentligen själv får svaren på varför jag mår som jag gör, det är bara på tok för mycket att behöva ta och eftersom jag inte är frisk av mig är det väl bara för mycket antar jag. Kroppen har fått nog och även knoppen känns det som, dock ska jag fortsätta med att inte ge HONOM nöjet genom att knäcka även mig helt. Inte en chans!
/Cornelia