Samverkansmöte
Nu är det bara sex (?!) veckor kvar av min kurs. Detta innebär att det med andra ord snart är slut, tråkigt enl mig då jag verkligen älskar att va där inne.
Eftersom detta är en form av rehabiliteringskurs för alla så ska detta nu följas upp av våra handläggare, som för min del är inom fk.
Så hon var där idag, hon är bra, ja faktiskt! Hon ringer t.o.m mig en gång i månaden för att kolla läget, kan ni tänka er?
Och så var där en som jag träffat förut, från AMA.
Och så då jag och en av mina ledare.
Jag fick ta emot en massa beröm från min ledare, hur stark jag är som kämpar mig in så ofta trots mina diverse problem, att jag har en järnvilja, omtänksam, så trevlig och mån om alla jag nu lärt känna där inne. Ja, alltid skoj att få höra såklart :)
Vi diskuterade då vad jag vill göra när detta slutar. Jag vet precis vad jag vill, det är ju inte det som är problemet direkt.
Jag vill ha en fullständig utbildning och sen en praktikplats inom det jag jämt brunnit för, barn.
Mannen vi i vår grupp haft med oss, han från AFM, tycker absolut att jag ska satsa på en undersköterskautbildning och det kan jag absolut tänka mig. Fixar jag den biten är jag ett steg nämre det ultimata stället för mig, lekterapin på en barnavd.
Endel omvårdnadsutbildningar kräver endel behörigheter inom endel grundämnen, lite olika det där. Så jag ska kolla upp de olika alternativen och även en ev praktikplats. Ja, jag har många iddér och så får jag bara hoppas att kroppen min också tänker lika.
Så mötet gick bara bra och dagen har varit lika terevlig som alltid. Jösses vad skoj vi har där inne.
Han från AFM sa faktiskt igår att han aldrig inom sina 20 år i olika såna här grupper stött på en starkare och tajtare grupp. Kul!
Jag har dock under hela dagen dragits med sviterna av gårdagens olycka. Det väser i mina lungor, läpparna är lite större än vad de brukar och andningen är rätt ansträngd emellanåt. Ledaren där inne märkte detta direkt idag och frågade ändå om hon skulle följa med mig ner till läkarna (är ju en vc på samma ställe) så jag skulle få lite mer medicin men jag hoppade det. Dock känner jag nu att det var lite dumt för då hade jag kunnat få sån där medicin att andas in, det pallar kroppen bättre än de där trista kortisonen. Jaja, alltid lika lätt att va efterklok.
Nu är jag totalt slut som artist så ska bara ta mig en lugn kväll nu.
Har si sådär tusen myror i benen, blir så av kortisonen och tröttheten är enorm så vill egentligen bara till min säng nu.
Kommentarer
Postat av: Linda
Har inte "komvux" en omvårdnadsutbildning hos er?
Där man först o främst kommer in om man inte har slutbetyg från gymnasiet, de prioriterar dessa.
Vård & Omsorgsutbildningen/programmet heter det här, det jag går.
Vi läser ju på distans, ses bara 1 gång/vecka, det tror jag kan passa dig med för då kan du vila upp hemma tills dagen ni ses i skolan :) Sen är det ju praktiken då som du ska orka med..men du har ju järnvilja så ;)
Kram
Trackback
