Jag vill!
Just nu är jag måttligt trött på att inte få må riktigt bra, som jag mådde igår vet jag inte ens hur jag ska klara av att ta antibiotikan i flera dagar till. Får jätteont i magen av dem, trots att jag äter en massa som ska va bra, jag dricker betydligt mindre kaffe...Ja, gör allt jag kan men ändå vill det sig inte. Däremot verkar det ge med sig mer o mer för nu har "bulorna" i min mun börjat gå ner så jag kan tugga lättare och det svider inte längre när jag får i salvan i örat, ett tecken på att såren läker skulle jag tro. Så visst går det på rätt håll, jag kan bara undra när det ska bli helt bra och när jag ska bli pigg igen för nu är jag sådär konstant supertrött. Läkaren sa åt mig att jag behövde mycket sömn för att repa sig helt ifrån Borrelia är inget lätt och inget man gör i första taget.
Och igår gick jag och lade mig mitt på dagen och sov i två timmar! Inte så värst likt mig.
Bara att koppla på tålamodet och jag väntar förtvivlat på att kunna ta en hel behandling hos min "häxa" för det är sådär halvbra hela tiden nu och sålänge jag har infektion i kroppen kan hon inte behandla fullt ut. Så jag får traggla på med glutenfri mat, äta värktabl osv.
Det som faktiskt känns hårdast i detta nu är att min planerade resa till Sthlm nästa helg ser mörk ut för hur ska jag orka?
Jag, Linda och Terese har länge pratat om att ses, alltför länge sen sist och då de verkligen är bland mina bästa vänner kan jag riktigt längta efter dem :) Så typiskt hur vi ska bo gentemot varandra bara för att ses blir ett helt projekt i sig. Visst kommer det fler chanser oxå men vi vill verkligen NU!
Det hade varit skönt för mig att bara komma hemifrån lite och att ladda batterierna inför kursen sen.
Jag bör inte flyga nu då jag helt enkelt inte vet hur örat pallar det och då blir det genast samma fråga i att åka tåg för ofta slår det lock i öronen med X2000 oxå. Jag har inte känt av det där speciellt förut men å andra sidan var mitt öra då friskt. Nu kan jag knappt nysa för klarar inte att tryckutjämna över huvud taget. Är rädd för hur det då kan bli på en resa för vill ju helst va pigg när jag kommer fram oxå.
Är så grymt trött på alla om o men!
Men jag är innerligt tacksam på den fina förståelse både Linda och Terese visar och fastän att dem är långt ifrån mig kan jag alltid trösta mig med hur nära varann vi faktiskt är!
