anglavingarochappelskruttar

Igår var jag i mitt andra hem då jag sovit där sen i onsdags, jag och H är ju tajta och måste bara umgås med jämna mellanrum då vi annars får en hemsk abstinens, hihi ;)
Men så var hon ju tvungen att jobba igår vilket innebar att jag va där ensam, men jag känner mig som hemma där, dock blir jag ju rätt lätt rastlös och sällskapssjuk.
Sen pratade jag då med min kompis G och han var då inget pigg alls och allmänt less så kände genast att jag bara lär ta mig dit. Jag måste ju passa på för vem vet när det blir för sent? Hemska tanke men ett faktum ju :(
Så jag traskade in till sta´n, funkar ju att bara gå in där när jag är hos H men är dock en bra bit, fast jag njuter ju av att bara gå och gå nu, bussarna går typ utanför hennes och där var en som passade (går inget tätt på landet direkt) men jag vågar bara inte åka bussen här hemma omkring, har efter allt med HONOM dragit på mig en bussfobi också, ja iaf, tog sen tåget då då och gick en bra bit som det är till sjukhuset från stationen men det var skönt ute fastän det blåste så min mössa flög av.

Tog sen en runda nerom sta´n för att köpa ett par dojjor och lite sånt. Hittade en supersöt nalle som jag gav G, jag vill gärna ha med mig nåt när jag hälsar på nån på sjukhuset men vad ger man en kille som är döende...svårt men detta var en sån där Miranda nalle som iaf jag alltid älskat och så stod det då till en speciell vän, den uppskattades då han genast satte den på plats (kanske för att glädja mig men ändå?)
Det var verkligen tufft hos honom för det är så uppenbart nu att han inte kommer klara sig, de ger honom bara en massa morfin och så är han då på vårt hemmasjukhus, där han bara inäväntar slutet, fy för att ligga sådär och veta detta! Jag lider så med honom och nu pratar han ju en hel del om just detta, allt han inte hinner göra, alla han inte hinner träffa osv...Vad svarar man liksom på sånt?
Han är lika pratglad som mig och givetvis måste han ventilera med nån så såklart lyssnar jag och försöker ändå se det positiva i det på nåt vis. Men bara på ett par dagar här har han förändrats mycket, såklart för vem skulle inte? I måndags kunde vi ju ändå klamra oss fast vid hoppet som vi gjort hela tiden men så kom då detta i tisdags och sen har jag inte varit hos honom förrens igår.

Det blev tårar för oss båda men vi fick också in lite skämt och skratt så visst kämpar han på och verkligen gör sitt bästa för att hålla modet uppe. Han peppade mig när jag behövde det som bäst och nu återgäldar jag det och han sa att jag iaf kan göra allt lite lättare så det känns skönt att veta.
Endel av hans familj kommer hit sent ikväll så han hinner träffa några av dem.
Jag var hos honom ett par timmar och när jag kom hem igårkväll var jag verkligen totalt slut, gick ju en massa som sagt men det värsta var ändå det mentala, hade migrän så fick ta ett nässpray. Och bara att gå ifrån honom och inte veta om jag kommer få se honom mera...Ja behöver nog inte ens försöka beskriva den känslan då det bara inte går!

Men jag kan ju bara försöka göra det bästa av situationen, igårkväll när han ringde för att säga godnatt lät han också lite piggare och han sa att det gjorde honom gott av att få träffa mig. Som sagt, han kämpar och är så himla stark så då får jag göra detsamma.

Blev visst ett långt inlägg men jag lär skriva av mig och jag svamlar en hel del om detta nu men såklart så tänker jag en massa på honom
/Cornelia