anglavingarochappelskruttar

Det finns väl en hel del man ångrar, konstigt hade det nog varit annars men det är främst en sak jag brukar ångra, om det sen är nåt jag egentligen kan ångra vet jag inte för vad hade jag egentligen för val den där dagen?

Den 3 Sepetember år 2000 fick jag åka in till akuten och det där besöket har jag sen dess ångrat då mitt liv blev ett he**ete just den där dagen.
Jag hade en tid haft ont i min mage, gick till och från men jag trodde inte det var så farligt utan antog att det bara var lite magkatarr, mitt liv stod ju i en fas med att jag skulle byta skola, börja på gymnasiet och sådär. Inte var jag egentligen särskilt nervös men visst grubblade man endel, dock ville jag inget annat då jag såg fram emot att äntligen få börja "Barn o fritid".
Jag hann då gå två veckor innan jag fick vara hemma, hade fått feber och i samband med det blev min magvärk också värre. Sen en kväll fick jag så himla ont så kunde varken stå eller gå, pappa fick bära ut mig till bilen för jag skrek verkligen av smärta.

De lade in mig på sjukhuset och kunde snabbt konstatera att jag hade gallsten, jag låg några dagar och skulle avakta om det gick över men inte så fick göra en operation. Detta är en rutinop och jag var inte särskilt nervös utan såg bara fram emot att få slippa värken.
Trodde och var övertygad om att jag ju efter den skulle bli frisk igen. Så fel jag hade!

Jag opererades och förstod så fort jag vaknade av narkosen att det inte gått som planerat, mina föräldrar hade fått besked om att de kunde hälsa på mig uppe på avd kl fem men när jag vaknade var klockan över åtta, reagerade på just det där kommer jag ihåg men så kom en dr och förklarade att det var en rätt svår op då jag hade jätte många stenar, det var precis så vi klarade det sa han, de hade varit nära att behöva snitta ist för de planerade titthålen så därav den förseningen. Jag var sen jätte dålig och fick bli kvar på uppvaket hela natten, värsta natten i hela mitt liv säger jag bara!

Ja, sen då? Jo det rullade på och bara utför, magvärken har jag efter det aldrig sluppit, började få strul med mitt ena ben bara veckor efteråt, gick med kryckor ett par mån efter det och ett halvår senare satt jag i rullstol, blev alltså delvis förlamd och fick svår värk i hela min ena kroppshalva, plus då magen, ryggen och nacken.

Jag har sen i alla år slagits så för mina rättigheter inom sjukvården, det är verkligen under all kritik och det är så sant som jag brukar säg, att man måste vara frisk för att orka vara sjuk. Helt sanslöst!

Både jag och mina föräldrar har hela tiden hävdat att nåt måste gått fel i operationen men det är ingen som vill lyssna på det utan förklarar det hela med olyckliga omständigheter då mina nervbanor vuxit ihop fel, att jag sen bara var 16 år försvårade det då det händer mycket i kroppen på en 16 åring.

Sen har det alltså bara rullat på, jag kom upp ur rullstolen igen men inte med hjälp av sjukvården utan av den alternativa vården ist och mycket med hjälp av min enormna envishet.

Så i alla år har jag ångrat att jag åkte iväg den där dagen, tänk om jag stannat hemma men som sagt, hade jag nåt val?
Hur som helst så är ju gjort gjort och det är inte så att jag bara ägnar min vardag åt att ångra detta utan jag gör ist allt jag kan för att försöka göra det bästa av situationen.
/Cornelia