anglavingarochappelskruttar

När det gick upp för mig vad HAN egentligen gick för och när jag kände hur mycket ork HAN tog för mig vände jag mig till kvinnojouren. Jag fick genast prata med en kvinna som varit med om likn saker, hon blev sen min kontaktperson där då då. Det funkar som så att jag kan när som helslt ringa henne, sen ringer hon oxå med regelbundna mellanrum för att prata med mig om allt. Hon är utbildad psykolog så det hjälper mig bra att få prata med dem. Jag har haft lite olika där då min första sen slutade och sådär men de har bara varit bra allihopa. Vill man så följer de/hon med på rättegången sen, de kan hjälpa en med att ta kontakt med polis, advokat och allt som krävs i såna här situationer. Den biten har jag från början klarat av själv men just att få prata av mig behöver jag och att denna varit med om typ samma sak gör det lättare. För hur det än är så är det svårt att förstå riktigt om man själv inte varit där...Menar inte att klanka ner på er som förstår mig nu för jag vet att ni gör det men tror nog ni förstår vad jag menar här.
Jag såg mig själv som den som kunde sätta mig in i det här, främst efter att ha läst Maria Ericssons och Lisa Marklunds böcker, Gömda och alla dem men inte kunde jag för mitt liv sätta mig in det riktigt förrens jag själv hamnade där. Shit vad jobbigt det varit och är alltså!

Iaf tror jag och har alltid gjort på det där med att prata om sina problem, är övertygad om att det är tack vare det jag än klarar av allt.
De på kvinnojoren har tidigare varit inne lite på att jag hade passat att "jobba" inom detta då de tycker jag är medmänsklig, god lyssnare osv. Deras jobb bygger helt på idiellt arbete och jag beundrar dem som lägger så mycket av sin tid där för att hjälpa andra. De behövs!

Idag hade jag ett långt samtal med min kontaktperson där då, pratar mycket om den stundande rättegången och jag har många funderingar kring detta som behövs bollas med nån som vet.
Sen kom hon då igen in på det här med att jag hade passat bra som en kontaktperson, alltså att jag skulle vara en sån som andra i likn situation som min kan vända sig åt.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om detta då då...Visst vet jag vad det vill säga att vara utsatt och offer och på så vis förstår jag nog lätt andra som är det. Jag har oxå himla lätt för att prata och visst är jag säkert en bra lyssnare men har jag ork och energi till det?
Jag vet inte det och så är jag lite rädd för att jag hänger upp mig för mycket med de jag pratar med, att jag helt enkelt blir för känslosam, bunden i det...Å andra sidan kan det ju vara bra att ha andras problem att fokusera på så jag kan komma ifrån mina egna lite grann...Det tåls att tänkas på!
/Cornelia