anglavingarochappelskruttar

Efter att jag fick reda på att HAN är fast så började jag försöka återta makten och kontrollen över hur jag lever mitt liv, fortfarande med en hel del tvivel och restruktioner från bl. a polisen som snurrat lite på hurvida det är nån mer inblandad i det hela. De har under förhör blivit mer säkra på att jag inte behöver vara så orolig men än finns det alltså tvivel då allt är lite osannolikt för bara en människa, HAN kan ju omöjligt vara överallt och ha koll på alla ställen.
Men trots detta har jag som sagt börjat kunna leva som jag vill igen och också gjort det, förutsatt att jag såklart är lite realistisk med allt. Men så länge jag vet att HAN är där han hör hemma anser jag inte att jag behöver vara alltför rädd så har t.ex varit hemma mycket. Men inte förrens igår sov jag i min egna säng, jag och de mina har diskuterat detta ett antal ggr, alltså hur jag ska göra med allt det praktiska nu då då och jag känner att jag bara fått nog av allt vad tillfälliga sovplatser heter. Har saknat min säng och mina saker, ja allt mitt, min grund till det hela.

Så jag gjorde slag i saken igår och gav mig tusan på att våga sova ensam i min lilla lya.
Jag har under denna tiden blivit fruktansvärt mörkrädd, lättskrämd och sådär, även har jag verkligen tyrt mig till de jag känner mig trygga med, var jag social och sällskapsjuk innan vet jag inte riktigt vad jag är nu, känner mig så mycket säkrare på det viset :)

Nu sen jag började sova hemma igen har jag då sett till att jag sovit med andra i närheten, både för jag helt enkelt varit så sjuk och dels för att jag inte vetat riktigt hur jag ska klara av det.
Tills igår som sagt, började städa stugan min, jisses så instängt där var och dammigt och allmänt förskräckligt. Jag har ju bara varit där och vänt i evigheter, min almenacka stod på Maj månad, så länge sen är det alltså sen jag sov där sist. Illa!

Under hela dagen jag var där igår kändes det kluvet, bra att vara bland mitt och mina saker men inte lika bra att veta att HAN varit inne där och rotat runt. Just den tanken har jag svårt för att förlika mig med men så kommer min envishet fram och den gör allt för att inte låta HONOM hindra mig längre så jag ger inte mig.
Jag var också nära till att ha nån hos mig inatt bara för att jag liksom skulle men vill inte börja med samma visa igen så jag bet i det sura äpplet och har alltså varit ensam hela natten, klarade det sådär.

Visst var jag olustig till mods men jag gav inte upp utan har legat skönt i min egna säng hela natten.
Dock har drömmarna varit många och hemska, sovit oroligt och vaknade sen redan vid sex utan att kunna somna om igen men ändå, framsteg iaf ju :)
Jag var också väldigt nogrann med att ha en lampa tänd, mitt "pepparspray" och överfallslarm intill mig, musik på för att kunna slappna av...Ja, det krävs alltså en hel del men vad gör man?!

Just det där med att inte kunna vara i sitt eget hem pga en annan människa har verkligen gnagt i mig, det spelar ingen roll hur bra jag haft det i alla andra hem jag varit i utan rätt ska vara rätt och då ska ingen få bestämma sånt ju. Sen att jag fortfarande är rädd, olustig och allt är väl inte så konstigt, jag vet att HAN inte kan göra mig nåt just nu men detta har varat så länge så är medveten om att det krävs mer tid för att jag ska komma över det.
På sätt och vis längtar jag nu bara efter rättegången så jag får den biten överstökad, plus att många av alla mina frågor kommer säkert få sina svar i samband med den. Dock bävar jag redan för vad straffet blir och för den dagen han är fri igen.

Men ist för att bara fokusera på den biten fokuserar jag på känslan av frihet jag nu vunnit!
:)
/Cornelia