anglavingarochappelskruttar

Jag heter Cornelia Larsson och föddes i Januari 1984, på BB  i Norrköping.
Jag är en social, glad, positiv, envis tjej som efter allt jag varit/är med om fått rätt bra skinn på näsan.
Jag växte upp i en familj med gifta föräldrar och 3 syskon, 2 äldre och 1 yngre. Har i hela mitt liv bott i en liten by utanför Norrköping, hade en bra och lycklig barndom frånsett att jag i tonåren blev svårt sjuk efter en operation. Blev efter den delvis förlamad och fick svår kronisk värk i halva min kropp.
Ägnade en lång tid i rullstol och försökte samtidigt leva som en tonåring ska och bör. Hur jag klarade det vet jag inte riktigt men min envishet och alla runt omkring mig blev min räddning. Jag kom ur rullstolen efter många om och men och kan idag leva skapligt. Min värk är fortfarande svår och jobbig men det är iaf oftast under kontroll.
När jag blev sjuk så gick det ut över hela mitt liv såklart och de mål jag hade fick jag lägga om, min utbildning gick åt skogen och det ligger fortfarande på is, dock är jag fast besluten om att en dag få den utbildning jag hela mitt liv önskat. Vill jobba med barn och ska så göra en vacker dag :)

Jag har då hela tiden trots att jag ofta varit krasslig och dålig gjort mitt bästa för att försöka leva så normalt som möjligt så flyttade hemifrån vid 18 års ålder, flyttade ihop med en kille som jag sedan var förlovad och sambo med i 4 år. Men efter de åren fick jag nog och ville flytta från honom, mådde i den vevan himla dåligt fysiskt så valde att åter igen flytta hem till mina föräldrar där jag sedan blivit kvar.

Har jämt haft en förmåga till att hitta fel sorts killar och har gått genom en hel del när det gäller den biten men mitt i den vevan då jag sagt att jag nu gett upp allt vad killar heter och att jag ska skippa det och ist gå i kloster(nog mer snack än verkstad men iaf :)) ramlar det in en helt underbar kille som jag föll för snabbt. Hans envishet när det gällde att få träffa mig lönade sig (var ju som sagt himla anti killar så vände taggarna utåt med en gång och vågade knappt släppa in honom) så är idag lycklig tillsammans med honom. Vi klickade bra med en gång och man är ju inte mer än människa så att man kan ändra sig och sin inställning, kloster planerna gick ju åt skogen men iaf :) Hihi!
Han och jag träffades redan när jag bara var 12 år gammal då han och min storasyster var bra kompisar så han var alltså hemma hos oss rätt mycket. Sen hittade han mig på en sajt på nätet för typ 1 år sen och så började vi ha kontakt. Tänk sen som det kan bli, menar här jag sitter jag nu 14 år senare och är så himla kär i honom :)
Och vi har även fört ihop våra mammor igen då de i sin ungdom var himla bra kompisar, sen växte de upp och tappade kontakten och nu träffas de igen tack vare oss. Tänk vad världen är liten och som det kan gå :)

Ska också dra lite kort on en annan grej som påverkar mitt liv enormt.
För ett par år sen fick jag stora problem med en kille som började tracka mig efter att vi inte ville samma sak. Det hela spårade ur rejält och tvingas idag leva  på hemlig ort och kan alltså inte vara hemma i mitt eget hem. Polisen är såklart inkopplat men då vårt land har ett uruselt rättssytem så är det ju då jag som ska tvingas till en massa uppoffringar.
Jag lever under dödshot och polisen gör idag allt de kan för att hjälpa mig men ändå går det hela inget bra. Detta är nåt grymt jobbigt att leva med och har förändrat hela mig mycket.
Men även här är min envishet och min omgivning min räddning så jag är övertygad om att det en dag löser sig till mitt bästa.

Ja, detta var "lite" om mig.
/Cornelia